Stjärnklart

Tidningen kulturen

I Lars Wilderängs senaste bokserie tänker sig författaren en värld utan elektronik.

Hur skulle ett väl utvecklat land som Sverige klara sig om en dag all elektronisk utrustning slutar att fungera? Utrustning som mobiltelefonen, tåg, bilar med mera slutar att fungera i ett samhälle som till stora delar står utan en krisberedskap av den här magnituden.

Man behöver inte vara prepper som det kallas internt för att ställa sig den frågan, även om bokens skildring gör läsaren lätt paranoid. Hur mycket burkmat har jag lagrat här hemma om det smäller? Som en efter-katastrofenroman är den en av de intressantaste just nu långt bortom Katniss USA och Divergents Chicago, två bokserier vars popularitet är stor bland den yngre publiken.

I boken får vi följa ett antal personer och deras vidare öden i ett nytt kaotiskt Sverige. Magnus Svensson med familj där små saker som mat blir allt viktigare för varje dag som går. Baristan Filip på söder vars hobby är prepping och trots att han är relativt förberedd kanske inte är riktigt beredd på hur omfattande katastrofen utvecklar sig. Den korrupta polisen Peter Ragnhell som inser att han är lagen idag och imorgon. Det finns ingen som kan stoppa honom från att göra vad han vill.

Forskaren Anna Jungberg som är en av de första som inser sambandet mellan elektronikdöden och den annalkande katastrofen som verkar vara global. Alla kommer på olika sätt att beröras av katastrofen.

Som ett inlägg i den pågående debatten om samhällsskydd och totalförsvaret är det helt klart intressant bok, fast än vissa delar av militären beskrivs som mycket mer kompetent än vad den kanske är.

Författaren har med en ovanligt bra timing lyckats skildra ett rimligt undergångsscenario i en svensk miljö med en hel del nyttiga tips om vad man kan tänka på själv. Som en extra bonus finns även en sorts förklaring om vad som orsakade katastrofen i slutet. Det om något gör boken mycket läsvärd och jag ser fram emot en fortsättning.

 

Lars Wilderäng

Stjärnklart
Massolit 2014

 

1 Comment

Filed under Böcker, Science Fiction

Här striddes våra fäders strid

Sommaren 1944
Tidningen kulturen

Om det finsk-tyska vapenbrödraskapet under andra världskriget har det skrivits en hel del om, inte helt oväntat både på finska och tyska,där frågan har stötts och blötts sedan slutet av 1940-talet.

Den amerikanske norskättade översten Henrik O. Lunde har skrivit en detaljerad och insiktsfull bok om Fortsättningskriget och Lapplandskriget, som följer den senaste forskningen. Hur kom det sig att demokratin Finland inledde ett samarbete, kallat vapenbrödraskapet, med Tyskland?

Det fanns förstås flera skäl: Huvudorsaken var föga förvånande att Finland efter Vinterkrigets nederlag hade gjort flera landavträdelser, bland annat Karelen, till Sovjet. Stalin hade efter en generande förlust lyckats besegra Finland i strid och var efter detta mycket säker på att ett fortsatt tryck på Finland var att föredra. Baltstaterna och Polen ingick redan i Stalins intressesfär: Baltstaterna under påtryckningar och halva Polen genom erövring tillhörde nu Sovjetunionen.

Finländarna under president Risto Ryti såg sig tvingade att hitta en annan lösning.Speciellt viktigt var att hitta vägar för att försörja befolkningen på runt 4 miljoner. Förhandlingar påbörjades med Tyskland vars intresse främst var de finska nickelgruvorna i norr som ansågs nödvändiga för den tyska industrin.

Tyskland sände även en stor armékår bland annat AOK Norwegen, där waffen SS-förband ingick, till norra Finland vars värde i de nästkommande årens strider var starkt begränsade. Det påpekas mycket tydligt att striderna om Murmansk kunde ha skötts ur en tysk synvinkel mycket mer effektivt från tyskt håll. Hade tyska trupper erövrat hamnen i Murmansk (där de viktiga lend and lease-transporterna landade efter bland annat brittisk hjälp, transporter där bland annat mat, stridsvagnar och flygplan fanns med) och hindrat vidare transporter till Ryssland kanske det hade gått annorlunda för de vidare striderna mot Sovjetunionen.Förändringar i krigsläget kom som så många gånger tidigare att göra Finlands inblandning i striderna mot Sovjetunionen svår. Krigsläget 1942-43 visade tydligt vilken väg som Tyskland skulle komma att gå, något som marskalk Gustaf Mannerheim redan hyste privata åsikter om några år tidigare, trots den officiella vapenbrödraskapet. Det var ett helt klart en rejäl björnsax som finländarna såg sig fastlåsta i.Under sommaren 1944 kom vapenbrödraskapet att i praktiken vara såpass ansträngt att man från Finlands sida förhandlade både med Tyskland och de allierande, främst Sovjet. Stalins löfte att öppna en ny sovjetisk front efter det att västalliansen gått in i Frankrike uppfylldes och röda armén kom även att ha en av sina större operationer under kriget riktad mot den finska gränsen.

Hur det gick under sommaroffensiven i Karelska näset går att läsa mer utförligt i boken ”Karelen 1944- Nordens öde avgörs” av JL och JC Lupander (recenserad i TK 18/4 2012), ett mer omfattande verk.

Tyskarna, vars båda fronter var starkt ansatta, arbetade trots allt för att hjälpa Finland i det mycket svåra militära läge de hamnat i. Krigshjälpen kom främst i form av vapen och matleveranser, det var främst nyutvecklade pansarvärnsvapen som sändes till den finska fronten. Även en flygeskader, Kulhmey, placerades längre ner i södra Finland vars hjälp man hade stor nytta av för att stabilisera den karelska fronten.

Att Finland skulle dra sig ur kriget var nog ingen nyhet för den tyska ledningen som sänder utrikesminister von Ribbentrop till Helsingfors den 22 Juni och som mer eller mindre tvingar president Ryti personligen att skriva under ett allianspapper med Tyskland, något som president Gustaf Mannerheim efter den 4 augusti bryter omedelbart.

Samtidigt var förhandlingarna med Sovjet redan igång. Sommarens omfattande strider där ryssarna gjorde stora förluster vid Karelska näset mildrade i stor utsträckning Stalins senare krav. Eldupphör mellan de stridande enheterna kom 4 september (ryssarna väntade till den 5:e) och fredsfördraget undertecknades med Sovjet den 19 september.

De tyska armégrupperna i norra Finland är kvar i landet. Stalin idkar påtryckningar på den finska regeringen att så snabbt som möjligt tvinga de tyska armégrupperna att lämna landet. Detta sker relativt långsamt, regelrätta strider påbörjas under senhösten i Lappland och delar av gränsstäderna mot Sverige föröds av de tyska retirerande trupperna när de förflyttas till det ockuperade Norge. De tyska styrkorna i Norge kapitulerar 10 maj 1945, obesegrade.

I Finland var nu ca 422 000 hemlösa då Karelen ånyo blev ryskt, till detta kan läggas till de tio tusentals i norra Finland som förlorade sina hem.

Återigen kan man ställa sig frågan varför republiken Finland går med i ett vapenbrödraskap med Tyskland? Författaren är rätt tydlig i sin framställning och det framkommer i boken att Tyskland borde hållit Finland i stramare tyglar.Från finländskt håll har man hela tiden haft en klarare, kanske inte korrekt, bild av vapenbrödraskapet: Att hämnas vinterkrigets förlust mot arvfienden Ryssland var för många i regerings- och militära kretsar rätt givet. Att några ville gå längre och utöka det finska territorierna fanns även med i bilden (Frändefolkskrigen 1918-22 var inte helt bortglömda), något som i praktiken blev svårt på grund av Finlands lilla befolkning där ca femton procent redan var mobiliserade.

Gustaf Mannerheims egna manövrer som statsman kan man hysa olika åsikter om, hans egna publicerade memoarer har en hel del luckor som går att räta ut genom andra källor. Självklart var han inte ärlig i det förlopp som skedde. Till marskalk Mannerheims – senare president- försvar kan sägas att han såg till att hålla Finlands intressen främst och på ett statsmannamässigt men föga ärofullt sett manövrerade landet ut ur kriget.

Problemen har uppstått senare efter kriget när man från officiellt håll sett till att mycket lite funnits nedtecknat för eftervärlden hur vapenbrödraskapet uppstått och frodats, något som har gjort det lättare att spekulera både åt det ena och det andra hållet.

Att Finland genom vapenbrödraskapet fick betala ett högt pris i förluster av människoliv och landavträdelser räddade landet på lång sikt att bli sovjetrepublik. Gårdagens strider är fortfarande inte helt utkämpade kan man lätt konstatera.

Att författaren väljer något diplomatiskt att kalla Sovjets annektering av bland annat baltstaterna för ”beklagligt att den ryska rädslan ledde till ockupation och förtryck…” kan för en utomstående verka lite väl magstarkt. Trots allt var de dessa beklagliga misstag som blev startskottet på decennier av förtryck och polisstatsvälde över regionen vars omfattning stod klart efter murens fall.

Trots denna invändning är texten både djuplodande och intressant som ger en svensk publik en något klarare bild av Finlands agerande under andra världskriget.

Henrik O. Lunde
Finlands val 1941-1944- samarbetet med Hitler-Tyskland
Fischer

Leave a comment

Filed under Böcker, Historia, Politik

Blackhat

Tidniningen kulturen

Vi har sett det förut: cool hacker med gott hjärta fixar konspirationen och räddar världen. Rätt klart kan man tycka. Chris Hemsworth (Thor) spelar en kåkfararhacker med ett långvarigt fängelsestraff som motvilligt dras med i en internationell grupp som undersöker vad som ligger bakom ett reaktorhaveri i Kina.

Lyckligtvis är ledaren för den kinesiska gruppen hackerpoliser, spelad av Leehom Wang, en gammal klasskamrat till Chris Hemsworts karaktär. Det utvecklas även en kärleksrelation mellan Chen Lei (Wei Tang), syster till den kinesiska hackerpolisen.

Det är här det börjar bli intressant i Michael Manns gråskaliga värld, där Kinas hackerpoliser, FBI och hackers samarbetar med att få rätsida på vem som ligger bakom. När dessutom någon manipulerar sojapriset i världen och gör sig en hacka, visar det sig även ha ett samband. Spåren leder till L.A., Hong Kong och vidare.

Regissören Mann som tidigare har skapat både mästerverket Heat och 30-tals dramat Public Enemies, om John Dillinger, tycks återkomma till hur brottslingar och skumraskaffärer görs upp i världen. Det är ingen vacker värld som visas upp. Hårda grabbar gör upp både på nätet och i den vanliga världen och tycks ha en vapenarsenal som skulle få en vanlig hemvärnspluton grön av avund. Det blir nästan lite skrattretande att Thor, jag menar

Chris Hemsworth, spelar datanörd. I den här filmen ges även något mer utrymme till kvinnorna, relativt ovanligt i Manns filmer. Agenten Carol Barett (Viola Davis), anställd för att vaka över kåkfararhackern, gör en bra prestation.

Mann levererar action på en nivå som få andra lyckas lika bra med, vilket vi såg redan i filmer som Heat. Det är även en hel del inlagda eloger till Hong Kongmästaren John Woo som under 80-talet leverera några klassiker i genren.

Det är även intressant hur en supermakt på fallrepet och en gryende sådan så lätt samarbetar om något som kan ha större konsekvenser än vad de tidigare skulle ha trott. Det läskiga är givetvis frilansande terrorister med murken agenda, men den riktiga skurken/skurkarna är i mina ögon skildringen av den enorma kontrollapparat grupper som NSA och FBI har tilldelats efter The War on Terror. Att individer kan satellitövervakas i realtid och sedan försvinna i en mer eller mindre sanktionerad kidnappning är både rättsvidrigt och farligt.

Det var troligen inte en dystopi Mann vill skildra i den här filmen, utan en mer eller mindre technothriller, men frågorna som han ställer är fler än de svar han levererar. På många sätt är filmen Blackhat mer subversiv än den först ger sken av.

Titel: Blackhat
Regissör: Michael Mann
Skådespelare: Chris Hemsworth, Viola Davis, Wei Tang, Leehom Wang
Land, år: 2014
Utgivare/distributör: Universal Pictures

Leave a comment

Filed under Film

Rule, Britannia!

tidningen kulturen

 

Johan Hakelius, som aldrig har stuckit under stolen med sin anglosaxiska förkärlek, anglofili som det så fint heter, berättar i sin nya bok med breda penseldrag om England och engelsmännens storhet. Som bok är den mycket underhållande och läsvärd, men i den allmänna hyllningen av det brittiska och av Britannia är boken något mindre smakfull.

Likt ett överbelamrat viktorianskt hem där många föremål samlas på en alltför liten plats – spiskransen som fullkomligt svämmar över av memorabilia, torkade blombuketter och förgyllda urnor – blir det lite för mycket av det goda. Exemplen är många: det anglo-indiska Raj, excentriska britter samt konsten under varje upptänklig del av de viktorianska, edwardianska och efterföljande tiderna.

Som sig bör med denna typ av essäsamling upplevs essäerna som något blandade men aldrig tråkiga. För den som har läst Johan Hakelius tidigare är det mesta redan bekant, något som i mina ögon är rätt synd. Har man dessutom redan läst en del av texterna i exempelvis tidskriften Axess, är det heller inga nyheter i boken. Den höga nivå som trots allt brukar finnas i en Hakeliusbok faller här ganska platt.

Drottning Victorias imperium beskrivs med gillande utsvävningar och rosa skimmer, varpå man önskar att exempel på hur imperialismen debatterades hårt under samma period också skildrades, för att göra det hela något mer rättvisande. Samtida kritik fördes högröstat både mot rikets kinesiska politik med sina två opiumkrig och hur Irland-frågan hanterades. Att försvara kolonialismen som den utvecklades under det brittiska imperiet är inte bara svårt utan ganska olämpligt. Det brittiska imperiet var, som många andra imperier, problematiskt vilket bland annat A.N. Wilson beskriver i sina böcker.

Intressant är hur det ostindiska kompaniet kom att under en relativt kort period erövra och lägga under sig ett så stort område som Indien. När Storbritannien senare, efter Sepoy-upproret, lade under sig företagets tillgångar kom imperiet bli större än vad man kunnat föreställa sig enbart en mansålder tidigare.

På höjden av sin makt kröntes Victoria till kejsarinna av Indien, en lätt fingervisning till släktingarna: det kan bara vara en kejsarinna värd namnet i världen. En grandios självbild som även smittade av sig på öarnas folk, en självbild som fick ett något snopet slut efter de två världskrigen.

Jag förväntar mig att Johan Hakelius skriver ett till verk i ämnet som berör en del andra aspekter av imperiet. Personligen hade jag förväntat mig något mer av boken, som trots sin humor inte riktigt skylar över andra, mindre trevliga, delar av det brittiska imperiet.

Johan Hakelius
Rule, Britannia!
ISBN: 9789173537391
Förlag: Atlantis

Leave a comment

Filed under Böcker, Historia, Politik

Ensam på Mars

Mars_HST_Mollweide_map_1999

Tidningen kulturen

 

Planeten Mars har under århundraden varit intressant för människan. I allt från mytologi till musik har Mars haft sin givna roll. I föregående vecka har även den röda planeten visat sig vara mer givande än vad man tidigare har trott i och med att Nasa har funnit vatten på planeten. På Galekratern har man funnit spår av vatten som kan tyda på fler platser där vatten kan samlas. Det man kan räkna med är att under Marsytan finns större ansamlingar av vatten eftersom ytan inte är lämpad att hålla vatten under en längre period.

I Andy Weirs bok har huvudpersonen lite andra problem, eller ganska många, att brottas med under sin ofrivilliga vistelse på planeten. I det som skulle bli den tredje expeditionen till Mars slutar för astronauten Mark Watney med en smärre katastrof.

När Mark efter en olycka lämnas kvar ensam på planeten utan kommunikation till vare sig rymdraketen Hermes eller jorden, med begränsningar av både luft och vatten får han klara sig så gott det går på Mars. Under mer än ett år får han räkna med att stanna kvar innan en räddningsexpedition kan komma fram. Kampen för sin egen överlevnad tar sin början med en stor portion humor och djävlar anamma.

Det var ett tag sedan jag läste en bok vars sätt att berätta och beskriva de många gånger komplexa situationer som Mark måste lösa görs med en sådan lätt och välskriven hand.

Kampen för att överleva blir något mer påtaglig när man riskerar att svälta ihjäl utan noga planering av matförrådet. Eftersom boken försöker ha någon form av realism måste han både skapa vatten och börja odla potatis i sitt habitat för sin framtida räddning. De otaliga tips på hur man skall överleva på den karga planeten ger en klart läsvärd upplevelse till boken.

Författaren Andy Wei som till vardags arbetar som datatekniker har lyckat samla näst intill allt vad som kan behövas för kunskaper som är till nytta. Som en populärvetenskaplig text har författaren lyckats mycket bra med dessa beskrivningar, blandat med en stor portion humor.

Visst är Mark en nörd men han lyckas hela tiden hålla huvudet kallt med hjälp av sin barnsliga humor. Det blir trots allt aldrig tråkigt att läsa hans anteckningar som han gör i berättelsen och funderingar på stort och smått som han fyller sina lediga stunder med.

Boken “Ensam på Mars” tillhör en av de bästa SF-debuter som jag har läst. Det är en rymdpionjär värd att ta tillvara på.

Andy Weir
Ensam på Mars
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Bookmark

Leave a comment

Filed under Böcker, Science Fiction

Medeltida bokmåleri

cropped-knightsquest.jpg

 

Få originalskrifter från den svenska medeltiden finns bevarade. Utbudet är dock större i resten av Europa, och handskriftsforskaren Christine Jakobi-Mirwald har sammanställt det medeltida bokmåleriets historia i ett omfattande konsthistoriskt lexikon. Många av skrifterna var liturgiska där sångböcker och rena biblar var vanliga

För ett par veckor sedan besökte jag Stockholms stadsarkiv. Ämnet för dagen var medeltiden, något som inte brukar förknippas med just stadsarkivet även om det intressant nog finns en hel del medeltida skrifter kvar även där.

Vår guide var Jan Brunius från Riksarkivet, som efter att ha tagit hissen ner i underjorden, visade oss ett urval av de bevarade skrifter som finns. Det rör sig nu inte om några stora volymer av handmålade tideböcker, det liturgiska material som finns kvar från den svenska medeltiden består av lösa ark.

De bevarade arken har olika typer av utseende beroende på vad de användes till, och i Illustrerat konsthistoriskt lexikon – Medeltida bokmåleri finns flera exempel från de olika grupperna.

I och med reformationen, under Gustav Eriksson (Vasa), försvann Stockholms och övriga landets katolska arv och med det förstördes ett stort antal handmålade skrifter. Delar av dessa katolska skrifter hade dock börjat rensas ut tidigare, i samband med att tryckta böcker blev allt vanligare i landet.

Det var i och med tryckkonstens introduktion i Sverige som stora delar av de målade och handskrivna böcker som kyrkan använde började försvinna, och med reformationen kom slutet för majoriteten av de skrifter som fanns kvar.

Att en del verk ändå har bevarats är tack vare att man i det gamla slottet Tre kronor återanvände arken som skydd för viktiga räkenskaper och andra administrativa texter. Idag finns det en stor mängd av dessa blad, och åtminstone en delvis bevarad bok, i Riksarkivet.

Den medeltida handskriften användes mellan 700-och 1500-talet, grovt räknat, med en höjdpunkt under senare delen av 1300-talet. Många av skrifterna var liturgiska där sångböcker och rena biblar var vanliga men det fanns, eftersom den svenska kyrkan var såpass utbredd, även en hel del lagböcker i kyrkorätt som användes i alla områden där kyrkan hade maktbefogenheter.

Det är den höggotiska och sengotiska stilen (fullt utvecklad i Frankrike under 1300-talet och sedan noga kopierad runt om i Europa), som oftast förknippas med medeltidens bokmåleri. Flera av de kända bevarade verken är från denna tid, och tillhör kanske de vackraste under medeltiden.

På den italienska halvön kom en annan form av bokkonst att växa fram i och med renässansen, en stil som var fullt utvecklad före sekelskiftet år 1500. Ett mästerverk i genren är Sforzas tidebok, tillverkad för Bona av Savojen, änka till Galeazzo Sforza. Ett verk av den kalibern finns inte bevarat från den svenska medeltiden.

Det har länge saknats ett uppslagsverk om denna speciella konstform som bokmåleri trots allt är. I och med boken Medeltida bokmåleri finns det återigen en bok värd namnet i ämnet.

Boken är skriven av den tyska handskriftsforskaren Christine Jakobi-Mirwald och är i första hand inte en läsebok per se, utan ett välskrivet lexikon över de vanliga termer man kan stöta på när man studerar medeltidens handskrifter. Boken innehåller även ett stort bildmaterial som ger en djupare förståelse av denna konstform. Ett rikt urval av exempel från hela tidsperioden gör det även lättare att följa upp när man själv forskar, något som jag fann mycket givande. Boken blir mer av en exempelsamling än en ren uppslagsbok.

För de som även målar och skriver någon form av skönskrift blir boken ett gott hjälpmedel. Verket är en obligatorisk bok i samlingarna även för den som vill veta mer om den medeltida bokkonsten.

Medeltida bokmåleri – Illustrerat konsthistoriskt lexikon

Christine Jakobi-Mirwald

Signum (Atlantis Bokförlag)

Leave a comment

Filed under Böcker, Historia, Medeltid

Den leende vännen och andra berättelser av Arthur Conan Doyle

Tidningen kulturen 


Äventyrliga berättelser

 

Arthur Conan Doyle som idag är mest känd för Sherlock Holmes, skrev i stort sett under hela sitt liv. Förutom den berömda detektiven från Baker Street blev det även ett antal romaner och noveller om Professor Challenger och flera historiska romaner. Det påstås att det var hans historiska romaner som Doyle själv var mest stolt över.

I den här översättningen av Love Kölle har man valt ut fem av Doyles mer spektakulära noveller som i mina ögon ger en god bild av vilken bredd författaren Doyle trots allt hade.

Novellerna tangerar rent spekulativa ämnen som skräck- och näradödenupplevelser. De påminner en del om hur Edgar A. Poe skrev sina skräck-och mysterieberättelser.

I Berättelsen om “Fiaskot i Los Amigos” visar det sig att den elektriska stolen kan ge oanade konsekvenser för det tilltänkte offret. Det är något så ovanligt som en komisk berättelse om dödsstraff med ett vetenskapligt resonemang som författaren har fått om bakfoten. I dessa dagar när USA är ett av de länder som fortfarande har dödsstraff kan det vara intressant att ämnet var hett redan då.

Den sista berättelsen som i klassisk skräckmanér är en upphittad dagbok av en berömd flygare som beskriver en annan bild av lufthavet än vad vi är vana med. Högt ovanför England existerar en luftdjungel där stora leviterade djur lever i sin stilla tillvaro. Från de klara anteckningarna av Joyce-Armstrong får vi veta att det även finns andra större rovdjur som lurar i luftdjungeln. I den anda som den här typen av berättelser brukar gå i är det osäkert om det han skriver är sant eller enbart består av de hallucinationer som flygare på hög höjd kan ådra sig.

Boken ”Den leende vännen och andra historier” är ett glädjande tillskott till Doyles författarskap på svenska som visar en något annan bild av deckarförfattaren än brukligt.

Arthur Conan Doyle

Den leende vännen och andra berättelser

Sigill Förlag

 

Leave a comment

Filed under Böcker, Science Fiction, Skräck

Dracula untold

Tidningen kulturen 

 

Tunn svartsoppa

 

Filmer om vampyrer finns det gott om genom historien. Vi konstaterar att ännu en vampyrfilm släpps i en något moderniserad tappning. Istället för den vanliga Bram Stokers ”Dracula” får vi istället se en variant av Vlad Pålspetsaren Dracula. Här serveras ett Transsylvanien som skildras med hjälp av en hel del dataanimerad magi.

Vlad som furste över Transsylvanien ligger i en beväpnad fred med det osmanska riket som hårdfört styrs av sultan Mehmet II. Vlad som av sin far sändes till sultanens hov som tribut, har återvänt till sitt rike och styr nu landet relativt fredligt. Familjelivet väntar. Fursten känd som pålspetsaren har grävt ner stridsyxan, låst in sin imponerande drakrustning och svurit att aldrig ta till vapen igen.

När sultanens sändebud kräver, förutom den årliga tributen, både Vlads son och 10 000 barn till sitt Janitsjargarde är måttet rågat. Sändebudet och hans män mördas och Vlad ser sig tvungen att rädda sitt folk.


I Karpaterna finns en grotta där det enligt en legend bor en man som för länge sedan gjorde en pakt med djävulen, och som av en händelse förvandlades till en blodsugande vampyr, lever. Vlad ser sin enda chans att hjälpa sitt folk och
tar sig till grottan för att sluta ett förbund med vampyren: Om Vlad under tre dagar klarar att stå emot blodshungern kan han återgå till att bli människa. Ett dilemma av bibliska proportioner kan man lätt konstatera.

Luke Evans, bl a The Three Muskteers och The Hobbit-filmerna där han spelar Bard bågman, är kanske inte riktigt den huvudrollsinnehavare som krävs för Vlad, kallad Drakens son. Det är kompetent men inte mycket mer. I mina ögon är han en rätt blek pålspetsare.

Charles Dance som den gamle på berget är onekligen rätt sparsamt använd i den här filmen, troligtvis på grund av att han är en rätt mycket mer erfaren och bättre skådespelare än den något veke huvudrollsinnehavaren. Charles Dance, vars framträdanden är ett par minuter åt gången, är briljant i sin rollgestaltning som den uråldrige vampyren.

Vlads förvandling till superhjältevampyr, där animerade datasekvenser får leva rövare, upplevs mer som ett habilt dataspel än en film. Om filmmakarna hade hyst en något mindre ambition och hade adderat lite mer drama i spektaklet skulle filmen ha fungerat bättre.

Trots allt är gestaltningen av det medeltida Transsylvanien rätt lyckat med både bra kostym och fin scenografi, mer sådant hade gjort filmen både bättre och mer sevärd.

 

Dracula Untold

Regi: Gary Shore

Medverkande: Charles Dance, Luke Evans, Dominic Cooper m.fl.

USA 2014 UIP

Leave a comment

Filed under Fantasy, Film

Du store gud?

Tidningen kulturen

Hitch skriver om religion

I dessa tider när det är populärt att bli kränkt kommer Hitchens ateistiska text ”Du store gud?” på svenska. I mitt fall kanske det inte var den militant ateistiska Hitchens som jag stör mig på utan snarare hur han presenterar sin ståndpunkt.

Författaren och journalisten Christopher Hitchens text om religion utgiven av förlaget Fri tanke är en problematisk text,inte pga innehållet utan snarare hur den presenteras. Texten som verkar vara ett antal av Hitchens många essäer blandar högt och lågt och där många av de stora världsreligionerna, med rätta, kritiseras sönder och samman.

Här staplas teologiska spörsmål, nutidshistoria, idéhistoria och allmänt tyckande av Hitchens om vart annat i ett halsbrytande tempo. Det blir för många exempel till en redan frälst publik, en text som förväntas accepteras utan invändningar och framför allt utan samtal. Den är skriven i samma anda som en nyfrälst, fast i detta fall av en ateist, vars förkunnelse är den enda och slutgiltiga sanningen med ett stort S. Nyansering och reflektion av ett annat slag får man leta efter. Personligen har jag läst bättre texter av Hitchens och jag blir lite förvånad att man från förlagets sida inte valde en annan text av författaren. Bättre argumenterande texter finns det att hämta från författarens mångåriga produktion.

Nu är inte allt vare sig dåligt eller magistralt: ett bra textavsnitt är hans närläsning av det gamla testamentet, närmare bestämt Moseböckerna, vars inkonsekventa livsråd och många gånger bestialiska livsåskådning belyses. Det finns en anledning varför inte Svenska kyrkans konfirmander djupläser vissa delar av GT:s böcker. Det är trots allt en något annorlunda religion som presenteras i böckerna än det dagliga talet om en en kärleksfull gud och hans son.

Christopher Hitchens
Du store gud?
Fri tanke förlag

Leave a comment

Filed under Böcker

Edge of Tomorrow

Edge_of_Tomorrow_Poster

Tidningen kulturen 

Full Metal Bitch

 

Att Tom Cruise gillar SF-genren finns det ingen tvekan om. I flera filmer har Cruise gestaltat olika framtida scenarier, nu är han igång med ännu en: Edge of Tomorrow

Med rätt låga förväntningar sedan förra filmen “Oblivion” som trots sin rätt snygga yttre inte höll hela vägen, hade jag inga höga förhoppningar.

Istället så presenterades en tänkvärd historia hämtad från Science Fictionförfattaren Hiroshi Sakurazaka där handlingen i stort sett är den samma, men förflyttad till ett framtida krigshärjat Europa. De invändningar som tidigare fanns försvann.

Europa har sedan en tid tillbaka varit erövrat av de aggressiva så kallade “Mimics” som erövrat stora delar av kontinenten. Världens samlade styrkor med sitt högkvarter i London, United Defence Force, väntar på klartecken på den sista invasionen som ironiskt nog kallas D-Day riktad mot utomjordingarnas fäste i Frankrike. UDF-soldaterna bär på tungt beväpnade exoskelett eller mechor som gör dem både starkare och snabbare än vanliga infanterisoldater.

Till allt detta kommer en amerikansk pressofficer vid namn major William Cage (Tom Cruise). Efter att ha blivit rekryterad mot sin vilja av den hårde generalen Brigham (Brendan Gleeson) har han ett val: att kämpa för att inte dö på slagfältet.

Av en lycklig slump lyckas han, tack vare hur slaget utvecklas, få i sig lite utomjordiskt blod innan han slutligen dör i den misslyckade invasionen. Cage upptäcker att varje gång han dör så återuppstår han vid exakt samma tidpunkt: när han vaknar upp på huvudbasen dagen innan den misslyckade invasionen.

Åter och åter igen återkommer han till samma tidpunkt för på så sätt lära sig mer om hur han kan bekämpa utomjordingarna. Till sin hjälp har han en av krigets få hjältar: ”Ängeln av Verdun” Rita Vrataski (Emily Blunt) och senare en salig blandning av frivilliga soldater som leds av veteranen underofficer Farell (Bill Paxton).

Det hela utvecklas till något av det bästa jag har hittills sett på film med mechor, efter det japanska ordet för Mecha, som är en helt egen genre både inom anime och manga.

Det har tidigare gjorts försök till spelfilmer av den här typen men få har lyckats lika bra som här. Den tydligaste inspirationskällan har varit Robert A. Heinlein som i sin ungdomsbok “Starship Troopers” var en av de första författarna som skrev vad man kan kalla en mechabok. Ironiskt nog blev marvelfilmen ”Iron Man” en av de första i mitt tycke spelade mechafilmen och inte filmatiseringen av ”Starship Troopers” 1997.

Tom Cruise som kan variera i kvalité som skådespelare gör en av sina bästa gestaltningar av en riktig fegis som lyckas att mot alla odds att överleva sina olika dödsögonblick. Med en blandning av svart humor och riktig högoktanig action för han historien framåt.

Emily Blunt som tidigare mest spelat i historiska filmer gör i den här filmen en ordentlig tolkning av en superkrigare värd namnet. Det är även roligt att SF-veteranen Bill Paxton är med i en bärande roll igen.

Den förvirrade landsättningen under eld har vi tidigare sett men i den här versionen är den nästan fysiskt påträngande. De av er som har sett den ryska krigsfilmen ”Idi I Smotri” (Kom och se) vet vad jag talar om.

Klart sevärd trots sin något flexibla synsätt på grundläggande fysik.

Edge of Tomorrow

Regi: Doug Liman

Medverkande: Tom Cruise, Emily Blunt, Bill Paxton, Brendan Gleeson m.fl.

Warner


 

Leave a comment

Filed under Film, Science Fiction