En förlorad värld

Tidningen kulturen 

Jacques Tardis första världskrigsserie om Le Poilu, som den franske soldaten kallades, vars erfarenheter under kriget belyses. Det är en svart och skoningslös värld som presenteras där soldaten alltid i slutändan är ett offer.

I korta rapsodiska berättelser visas något av det bästa jag har sett av mästaren Tardis svartvita teckningar. Vi får följa veteranen från många strider vars samvete slutligen ger vika. Under en natt när han står och vaktar skyttevärnet ser han de civila offer som under början av kriget 1914 kommer emot honom, samma civila som hans befäl gav order om att skjuta när en tysk kolonn använde dem som mänskliga sköldar.

Samvetet som tär leder honom till det enda möjliga, vägen är öppen till ingenmansland. Att klättra upp under natten till ingenmansland och gå mot tyskarnas linjer betyder i de flesta fall en snar dödsdom.
Eller den frivilliga menige som väntar i ett skyttevärn och tänker tillbaka till de första dagarna av kriget då folket äntligen får sitt lyssmäte för de uppdämda känslor som legat begravda och när en man som inte lika entusiastiskt sjunger med nationalsången slås ihjäl mitt i folksamlingen. Massan, som i sin iver att hitta ”tyskar”, straffar de oliktänkande.

Jacques Tardi som redan på 70-talet kom ut med de extraordinära berättelserna om Adele Blanc Sec, satt 1900-talets tidiga år i Paris, har utvecklat sin stil fullt ut. The Great War har sällan sett så mörkt och tydligt ut som i den här serien. Jag kommer osökt att tänka på Joe Kuberts (1926-2012) “The Enemy Ace” vars teckningsstil och val av historer delvis påminner om Tardis. Som ett pacifistisk fransk serie är ”Skyttegravskriget” tydlig i sitt ställningtagande.

Detaljrikedomen på uniformer, miljöer och ansikten är något av det bästa tecknaren har gjort under sin karriär. Den mörka stämningen kopplar ett hårt grepp om läsaren, ett grepp som länge stannar kvar.

Jacques Tardi
Skyttegravskriget
Placebo press 2014

Leave a comment

Filed under Böcker, Historia, Serier

Munins skärvor

Tidningen kulturen 

Framtida drömmar

Oskar Källner, som tidigare har skrivit en hel del science fiction, har nyligen släppt en novellsamling med några av sina tidiga verk, där allt från ren skräck till hård science fiction behandlas i nio noveller. Berättelserna har en sammanhängde ramhistoria, likt författaren Ray Bradburys verk som man kan ana har inspirerat, både i formen och hur de presenteras.

Vi får följa med på en hisnande resa i tid och rum. Det är Lovecraft som inspirerat i ”Mannerskiölda herrgård”. En berättelse där en mördare har hittat ett perfekt hemsökt hus till sina syften. De som tas på en visning av huset har en tendens att aldrig mer dyka upp.

”Hon som dömer”, en näst intill perfekt komponerad SF-berättelse där en framtida erövrare väntar på sin dom, eller gör han?

Berättelsen ”Yi” där månen och sedan delar av jorden har blivit erövrad av den utomjordiska rasen Yi, en novell som hämtar inspiration både från R.A. Heinleins och Johan Scalzis krigsskildringar.

Det är glädjande att se en svensk författare som skriver något annat än ren skräck eller fantasy, vilka är de två stora genrerna idag. Science fiction-berättelserna var vanliga under relativt stor del av 1900-talet, men har idag tyvärr näst intill försvunnit från den svenska utgivningen. Något som är ytterst märkligt i ett land vars teknikoptimistiska befolkning är snabba att ta till sig det senaste. Det är bra att små oberoende förlag gör sitt till för att göra något åt denna utveckling. De breddar även utgivningen.

Oskar Källner, som själv har varit något av en pionjär inom självutgivning, har gjort ett grundligt arbete med denna bok. Vi får se när de större förlagen nappar även på detta. Det är även relevant att se att Oskar Källner har utvecklats under åren som novellerna skrivits, trots att det rör sig om en så kort period, mellan åren 2013-14, kan man ana en viss utveckling av både teman och berättandet. För det är i den spekulativa berättelsens essens att just berättandet är både intressant och, med brist för ett bättre ord, tankeväckande. I det sistnämnda lyckas författaren mer än väl.

Oskar Källner
Munins skärvor
ISBN: 9789197942881
Illustratör/Fotograf: Andreas Raninger
Förlag: Fafner

Leave a comment

Filed under Böcker, Science Fiction

Varför får Heidenstam inte vara den han är?

 

http://www.svensktidskrift.se/varfor-far-heidenstam-inte-vara-den-han-ar/


En av nittiotalisterna som är minst ihågkommen idag är Verner von Heidenstam. Eller snarare: de gånger man lyfter fram honom är det oftast negativa åsikter som får fritt spelrum.

Heidenstams prosa och lyrik har till stora delar försvunnit från vardagen, något som innan hans död ansågs vara omöjligt. Varför har det blivit så här? Per I Gedin visar i sin biografi Verner von Heidenstam. Ett liv och i sin nya bok Varför får Heidenstam inte vara den han är?, delar av den kritik som har färgat bilden av nationalskalden. Det är delvis ny forskning som lyfts fram om denna intressanta gestalt i svensk kulturliv.

För den borgerliga självbilden blev han försvararen. För den framväxande vänstern och socialdemokratin förknippades han med allt det onda som ”högern” höll varmt; försvaret av konungamakten, militarismen med mera.

Denna gestaltning av honom är dock till stora delar inte sann när man bemödar sig att läsa hans texter. Gedin lyfter mycket riktigt upp den, till stora delar komplexa, gestalt som Heidenstam egentligen var. Heidenstam själv brydde sig aldrig om etiketter, något som efter Strindbergfejden när han slutade att skriva, gjorde hans författarskap öppet för tolkningar.

Strindbergfejden började som en debatt om bilden av Karl XII i Afton-Tidningen 1910 men utvecklades till en allmän attack mot Sven Hedin, Svenska Akademien och i synnerhet den gamle vännen Verner von Heidenstam. August Strindberg, som så många gånger tidigare, kände sig förbisedd av den etablerade litteraturen och dess försvarare. Det sparades inte på krutet och Strindberg lyckades reta i princip alla, utom den unga socialdemokratin, där han i radikalare kretsar blev till den hjälte man letat efter.

Strindbergfejden blev en strid som kom att pågå under flera år och som på många sätt har präglat bilden av den karolinske kungen. Den som kom att föra Heidenstams talan var Fredrik Böök, en vän vars vänskap på mer än ett sätt har solkat författarens minne.

Den då unge litteraturvetaren Fredrik Bööks karriär som den store smakdomaren påbörjades här. Böök, som var en stor Tysklandsvän och ännu större vän av Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933, kom att redan i unga år göra sig en karriär som konservativ. Han efterträdde senare Oscar Levertin som kritiker i Svenska Dagbladet och blev slutligen ledamot av Svenska Akademien.

Det är förvånande att, den i grunden partilöse, Heidenstam fått spela så många roller. Under åren kom han själv att ändra ståndpunkt i en rad frågor; från att i sin ungdom ha varit liberal till att alliera sig med stora delar av den framväxande socialdemokratin i rösträttsfrågan och senare bli liberal återigen. Strax innan första världskriget blev han även pacifist. Hans offentliga bild kom dock, på grund av Böök, att knytas allt starkare till nationalromantiska och konservativa kretsar.

I sin iver att behålla hjälten Heidenstam, blev symbolen Heidenstam viktigare än den sanne författaren. Fredrik Böök projicerade onekligen sina egna åsikter på Heidenstam. Som symbol blev han viktigare än som levande författare.

G edin lyfter fram Bööks otaliga mindre smickrande formuleringar om Heidenstam från den stora Heidenstambiografi som gavs ut efter kriget. Heidenstams sista år i livet hade präglats av demens och allt klenare hälsa tills hans död 1940.

En biografi, som mer eller mindre fylld med förtäckt vitriol, användes mot Heidenstams person. Ursprunget till de flesta historier om Heidenstam går att finna här; kvinnohistorierna, sveket mot vännerna, den obildade Heidenstam med mera. Kort sagt blev det en rätt obehaglig författare som presenterades av vännen Böök. Han sammanfattade karaktären med orden: ”den djupaste lidelsen hos honom var en gränslös äregirighet”.

De påstådda sveken mot Oscar Levertin och Gustav Fröding kan ännu idag få skribenter att tappa fattningen. Heidenstambiografin av Böök kom, bland både borgerliga och vänsterrecensenter, att befästa den bild de själva hade om skalden.

Den populäraste anklagelsen som brukar tas fram när man talar om Heidenstam är hans tänkta sympatier för nazismen. Speciellt Göran Hägg brukar se rött. Gedin tar upp den grundliga genomgång av dessa, som bygger på Martin Kylhammars redovisningar, där alla anklagelser visar sig vara felaktiga. Det lika omtalade besöket av Rudolf Hess på Övralid brukar vara något som belackare tar upp. Anledningen till detta besök var att Prins Eugen, känd för sin antinazistiska hållning, bad Heidenstam att ta emot besökaren.

Varför har bilden av den omoraliske Verner von Heidenstam levt kvar så länge? Den har onekligen fyllt en funktion hos många av hans motståndare, till en sådan grad att han har förvanskats till oigenkännlighet. Gedin har skrivit en något kort men intressant bok om en av våra stora författare.

Om tusen år
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Per I. Gedin
Varför får Heidenstam inte vara den han är?
Lind & Co 2011

Leave a comment

Filed under Böcker, Historia, Politik

Intervju med författaren Erik Granström

Tidningen kulturen

Författaren Erik Granström är för en generation rollspelare ett känt namn. Spel och rollspel ligger många varmt om hjärtat. Hans skapelse Trakorien tillhörde en av de mest utvecklade delarna till Drakar & Demoner och spelmodulerna tillhör några av de dyraste på andrahandsmarknaden. Men det är inte allt. Fantasyprojektet ”Den femte konfluxen” har även blivit en romanserie, där hittills två delar har kommit ut. Jag stämde möte med Erik en vacker senhöstdag i förlaget Erzats/ Coltos lokaler för att tala lite om böckerna och en hel del annat.

Du debuterade för ”Smolles varuhus” 1980 där även en Brior finns med, vad hände sedan?

– Debuten var ett möte med verkligheten som jag inte var förberedd på. Jag var rätt ung då och böcker är något av ens barn. Man har suttit där under en lång tid och sedan är det andra som bedömer den. Så jag gjorde lite annat, utbildade mig till veterinär, arbetade som lärare, arbetade i dataföretaget MySQL med mera. Det skulle sedan dröja några år innan nästa bok.

Jag bodde också under många år på en gård med hästar och får. Vi arbetade mycket hemifrån inom MySQL och därför gick det bra att bo på landet. Jag är nog den enda som intervjuats i Fortune magazine som har en egen fårhjord, säger Erik skrattande. Brior är för övrigt ett smeknamn jag har haft sedan skolan.

-Trakorien har jag arbetat med under en 30-årsperiod till och från.

Inspirationen kommer mest från den italienska renässansen som intresserar mig mer än den feodala medeltiden vilken annars är vanlig inom fantasy. Det har spelat en avgörande roll. Jag hämtade även en hel del inspiration från republiken Rom men även kilskriftskulturernas mesopotamiska samhällen. Gudaskaran är exempelvis direkt lånad därifrån. Annat som inspirerat är vår samtida verklighet. Personligen anser jag att den har blivit ett ”Top-model” inspirerats samhälle där ingen duger om de inte följer en bestämd mall. Jag har två döttrar själv och är lite bekymrad över trycket på ungdomar att anpassa sig. Gör du inte det är du inte värd något, den typen av resonemang är olyckligt.

Är det någon speciell författare som har inspirerat dig inom fantasy eller SF? Frank Herbert har du nämnt själv, själv ser jag likheter hos P.G. Wodehouse, en erkänd stilist i det engelska språket.

-Frank Herberts böcker om ”Dune” har inspirerat mig men jag har däremot inte läst Wodehouse. Palatsintrigerna i Dune skulle passa utmärkt även i Trakorien. En bokserie som jag inspirerades omedvetet av är Ursula LeGuins övärldsböcker. Hennes tanke om det ”sanna namnet” (alla varelser har ett sant namn som ger en magiker makt över dem) är en central del även i mina böcker. Det var ingen medveten stöld utan ett lån som kom med, fast å andra sidan är det en gammal tanke som även LeGuin plockat upp.

Jag skriver fantasyromaner med något mer ”tuggmotstånd” än den vanliga genreboken. Det var tänkt att skulle bli en trilogi men har utvecklats till ett lägre fyradelars epos istället. Språkligt sett, är det annars författare som Stig Dagerman, Hjalmar Bergman och Bruno K. Öijer som jag sneglar på.

Är det inte en fara med en bokserie som växer? Som exempelvis med George RR Martins A Songs of Ice and Fire eller tungviktaren Robert Jordan som hann dö (år 2007) innan hela Wheel of Time-serien blev publicerad?

-Det finns en sådan fara. Martin tycker jag själv hamnade i en situation där han är mer intresserad av att bygga världen istället för att låta den utvecklas bit för bit. När jag började hade jag ingen direkt plan. När jag skrev spelet Svavelvinter fanns knappt Trakorien, landet utvecklades allt eftersom jag skrev äventyren. Nu har jag däremot helt klart för mig hur de två kommande böckerna ska utspelas.

Det är annars musik som inspirerat mig mest som författare. Det är lättare att skriva till musik. Till favoriterna hör Tom Waits som jag upptäckte först på film.

Film är ett annat stort intresse. Jag använder ofta skådespelare och historiska personer som förebilder till rollfigurer som jag skriver om. Exempelvis gillar jag Tim Roth (Reservoir Dogs, Lie to me). I rollen som han spelar mot Liam Neeson i ”Rob Roy” exempelvis skulle han passa utmärkt som Praanz da Kaelve.

Ett evigt återkommande problem i en genre som Fantasy är hur våld eller sex skall skildras. Själv tycker jag att dina sexscener som förekommer i böckerna kanske inte de mest intressanta, men de finns där. Fantasy är ju annars en rätt ”kysk” genre håller du med?

-Jag har med dem när de tillför något till själva handlingen. För att ta ett exempel från filmen så tillhör jag dem som anser att den typiska sexscenen i en film oftast blir rätt tråkig. Man förstår varför den är där men att den egentligen inte fyller något syfte. Jag har försökt att undvika detta i mina böcker.

Samma sak med onödiga våldsskildringar där det lätt spårar ur, här är det också en tanke om att det skall tillföra handlingen något inte bara vara något som bara är där.

Planer med något annat när alla delar kommit ut?

-Vi får se. Det kanske blir något helt annat.

 

Svavelvinter 

Leave a comment

Filed under Böcker, Fantasy, Intervju

Gustaf Mannerheim: finne, kosmopolit och hjälte

mannerheim-rider-st-michael

Tidningen kulturen

När jag tittar tillbaka på min egen släkt från Finland så fanns det ingen person som uppskattades så mycket som Gustaf Mannerheim (1867-1951). När man dessutom har både en österbottning och en Karel, så blev uppskattningen för honom obesudlad och utan invändningar. Jag minns förutom medaljerna som morfar bar vid högtidsdagar även dagordern, den sista från vinterkriget, som alltid fanns på väggen på finska.

”Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet. Men kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad. Mer än 15.000 av er som drogo ut komma ej att återse hemmet, och huru många äro ej de som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni ha även utdelat hårda slag och om ett par hundratusental av edra fiender nu ligga under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så var felet därtill icke ert. Ni hatade dem ej. Ni ville dem intet ont. Ni följde endast krigets hårda lag: att döda eller dö.” (dagorder nr 34)

Att marsken, som han kallades för en hel generation finländare, många gånger under sitt långa liv blev uträknad och lika många gånger återuppstånden är ett faktum.

När man läser hans memoarer ”Minnen”(1951) slås man tidigt av hur många revanscher han åtnjöt under sitt långa liv, från att bli blivit reglerad från den finska kadettkåren för att sedan mer eller mindre bli utslängd från Ryssland efter revolutionen, till att flera gånger ha emottagit den högsta militära posten i republiken Finland och slutligen kröna sin karriär som president.

Mannerheims liv var aldrig enkelt som tredje sonen i en stor familj med en far, den liberale greve Carl Robert, vars vidlyftiga affärsverksamhet lede till slitningar och slutligen uppbrott från familjen då han flydde landet undan sina skulder. Sina syskon kom Mannerheim dock ha en bra förhållande till efter modern Hélènes, född von Julin, tidiga frånfälle. Det blev istället morbrodern Albert von Julin som tog ansvar för den unge Mannerheim. Det är som en ung man han sänds till finska kadettkåren och för första gången får känna på livet som militär. Ett liv som höll på att sluta abrupt när han självförvållat regleras 1886 utan examina.

När Mannerheim reste från Helsingfors, där han tagit studenten,1887 till det kosmopolitiska staden S:t Petersburg återtogs den militära banan med besked.Först kavalleriskola som tvåa sin årsklass och sedan en kort vistelse i ett annat regemente till att slutligen hamna i Chevaliergardet, tsaritsans garde.Berömmelsen kom tidigt när han och kamraten Wladimir Romanovitch von Knorring paraderade som hedersvakt framför Nikolaj II:s kortege vid kröningen 1896 på ett foto som publicerades över hela världen.

I tsarens hov talades det både franska och ryska naturligt och var ett viktigt steg för Mannerheims fortsatta strävan. Mannerheim kunde även finska men fördrog att läsa innantill när han talade offentligt. Giftermålet med den rika arvtagerskan Anastasia Arapova 1892 blev inte lyckat, det ledde till två döttrar och senare skilsmässa. De två döttrarna kom att förbli främlingar till Mannerheim, något som han kom att bära med sorg under hela livet.

När han senare deltar i det rysk-japanskakriget 1904-05 för att få reell erfarenhet av kriget finner han sitt rätta jag. I regel var gardet en bra reträttposition om man ville undvika krig, något som inte var ovanligt. Mannerheim själv skriver att han sökte striden för att lära sig mer.

Att Ryssland redan hade en del problem visade kriget när det unga revanschistiska Japan på mindre än ett år besegrade Ryssland. Kriget som avgjordes på sjön var ett av de första exemplen där en liten nation besegrade en stormakt under 1900-talet. Mannerheim själv beskriver hur kavalleriet som han själv tillhörde nätt och jämt kunde hålla ställningarna i det landkrig som pågick. Tiden kom snabbt att göra vapenslaget omodernt, en lärdom som få av stormakterna tog hänsyn till innan världskriget.

Efter att ha återvänt till Ryssland så påbörjades hans resa och expedition till Centralasien vilken kom att dra ut på tiden. Expeditionen pågick i 27 månader. Då hade Mannerheim redan skilt sig från Anastasia, formellt 1917, och kom att leva som ungkarl resterande av sitt liv.

Han återvänder till nya befattningar. När kriget startar sommaren 1914 är Mannerheim redan på plats i Polen som befälhavare för Hans Majestäts Livgardesulanregemete, och en av de få enheter som var beredda och redo för krig. Han kom att avsluta sin militära karriär i Ryssland som generallöjtnant. Mannerheim som finländare hade mycket lättare att bli accepterad av den polska eliten än en ryss, något han senare kommer att ha nytta av.

Kriget var en militär katastrof på östfronten för Rysslands del och kom att avslutas 1917 när revolutionen som många hade väntat på utbröt. Mannerheim såg sig nu plötsligt både utan arbete och utan land då det gamla tsarriket kollapsade. De skräckbilder som han bevittnade kom att för alltid att prägla hans bild av den nya bolsjevikregim som tagit makten i Ryssland, en bild som inte kom att ändras under resterande av hans liv. Vad skulle en utlänning, aristokrat och militär göra i det land som senare skulle bli Sovjet?

Under en farofylld resa tar sig Mannerheim tillbaka till Finland, ett land som han lämnat närmare 30 år tidigare. Ett land i förändring och ett land på gränsen till inbördeskrig.

Storfurstendömet Finland som tillhört Ryssland sedan 1808, var med sitt till stora delar självstyre ett av de mer lyckade områdena i tsarriket. Under 1800-talets senare del hade fler röster höjts för att utropa självständighet och att bryta banden med det ryska styret. Flertalet grupper hade eftersträvat självständighet där flera av de ledande familjer som styrt Finland sedan den svenska tiden, dit Mannerheim tillhörde, var aktiva i landets frihetssträvan.

Det är även under denna period som jägarrörelsen, som blev så viktigt senare, kom att ta sin början när världskriget var ett faktum. Från att först ha tillfrågat Sverige, som inte ville stödja grupperingen av rädsla för Ryssland, kom ledande personer inom rörelsen att söka hjälp från Tyskland. En hjälp som gavs omgående och 1897 personer tar sig till Tyskland får att där få en militär utbildning och enrollerades i 27. Preussiska jägarbataljonen (Königlich-Preussischen Jägerbatallion Nr 27) under tyskt befäl där de strider på östfronten och senare i Baltikum.

Då de senare återvände till Finland i början av 1918 kom de att spela en tydligt militär roll, inte alltid oproblematisk, i den nya republiken. Både pansargeneralen Ruben Lagus och generalstabschefen Erik Heinrichs fick sin första lärlingstid i jägarbataljonen.

När republiken Finland utropades den 6 december 1917 och tidigt erkännes av den sittande revolutionsregeringen i Ryssland, var oroligheterna i landet redan ett faktum. Inbördeskriget mellan de vita och de röda kom dela landet mitt itu. I Vasa höll den vita regeringen ställningarna medan Helsingfors blev en röd stad. Mannerheim kom mer eller mindre av en slump att bli riksföreståndare och överbefälhavare för den vita lagliga armén.

Att Lenin och hans kumpaner hade räknat med att landet skulle bli indraget i ett inbördeskrig och sedan bli en sovjetrepublik är numera rätt klart. Intresset för att se en fri finsk republik så nära den ryska gränsen fanns inte. De militära bidrag som den ryska regimen gav var omfattande bl.a. 10 000 man och vapen. Striderna gick bra för de vita när först Tammerfors, där flera av mina släktingar deltog – även svenska frivilliga från Gotland, återerövras och sedan resten av landet befrias.

Politikerna ledda av bland annat den konservative, senare president Pehr Evind Svinhufvud, tillfrågade Kejsartyskland om stöd. Sverige varken förmådde eller ville ge garantier för Finland, det blev istället stormakten Tyskland. Enteternanhängaren Mannerheim ansåg att politikerna hade svikit honom när den tyska armén tilläts att sända trupper till Finland. Helsingfors befriades den 13 april 1918 av tyskarna under ledning av generalmajor Rüdiger von der Goltz.

Inbördeskriget pågick drygt tre månader och det röda upproret slogs ner. Det är nu som det tragiska kom att ske, vilket har diskuterats inte minst även här i Sverige, då fångar och misstänkta från de röda summariskt fängslas och ett stort antal av de misstänkta dör genom avrättning och svält. Man beräknar att ca. 19 000 dör under de följande månaderna, en skamfläck i den tidiga republikens historia. Mannerheim ville själv att de röda skulle friges men han var redan borta från det politiska spelet. När Mannerheim senare återvände till Finland från sin självvalda exil kom han att aktivt att arbeta för att ena landet. Ett brobyggande som pågick under resterande av hans liv.

Något märkligt blev den även för Mannerheim, han som under tre år stridit mot den tyska övermakten i Polen, när han nu såg sig belönad av kejsar Wilhelm II själv då han föräras järnkorset av första klassen (senare tilldelades han riddarkorset av Adolf Hitler. Hitler hyste en något romantiskt syn till marskalk Mannerheim, till en sådan grad att när han senare sveks – i och med stilleståndet 5 september 1944 – av finnarna inte utkrävde en blodig hämnd som var hans naturliga reaktion bland annat i Ungern. Detta är en bragd i sig. Även den gamle kavalleristen Winston Churchill tillhörde beundrarskaran). Mannerheim blev även serafimerriddare 1919, en bland de otaliga utmärkelser som han fick under sitt liv.

Det unga Finland kom efter inbördeskriget, i boken kallad frihetskriget, att spela ett något naivt men farligt spel när man så beredvilligt gick med i den tyska intressesfären mitt under brinnande världskrig. Att Sverige ansåg att det spända läget i öster även kunde smitta av sig och att revolutionstanken kunde växa sig starkare spelade en avgörande roll hur man hanterade den finska regeringens påtryckningar. Att socialdemokraterna i Sverige var splittrade i frågan har det även skrivits en hel del om.

Det var inte populärt i alla läger att sätta sitt hopp på Tyskland och en av de kraftigaste avvikarna var Mannerheim som avsade sig rollen som över-befälhavare och reste på semester utomlands redan våren 1918. Politikerna kom under ett par månader att nära drömmarna om en tysk storseger något som inte blev fallet. Garant för Finland blev istället segrarmakterna i första världskriget. Något som kom att behövas när kriget var avgjort.

Mannerheim skulle leda Finland två gånger till mot det ryska hotet och en gång mot de forna vapenbröderna Tyskland och slutligen leda landet in i fred med sin mäktiga granne. Från och med 1942 var det även som marskalk han ledde den finska hären. En krigsmannabragd som kom att för alltid garantera hans plats i den finska historien. Som mest var femton procent av befolkningen mobiliserat. Även här är författaren noggrann med att beskriva det politiska läget hur den finska regeringen handlade under de tre krigen. Upptakten och förloppet till Lapplandskriget kunde dock ha varit tydligare och något utförligare beskrivet.

Det blev mycket riktigt Mannerheim under sitt presidentskap 1944-46 som fick lotsa freden till fullbordan, en process som få politiker hade klarat av efter stilleståndet. Finland hade nu ca 422 000 hemlösa då Karelen ånyo blev ryskt, till detta kan läggas till de tiotusentals i norra Finland som förlorade sina hem.

I Helsingfors kom rättegångarna, den så kallade krigsansvarighetsprocessen som påbörjades hösten 1945 och pågick till 1946, efter påtryckningar från Moskva att ge rätt utslag. Den tidigare presidenten Risto Ryti dömdes bland andra. Mannerheim själv slapp bli inblandad, troligtvis på grund av rädsla från ryssarnas sida att döma en så populär krigsledare. Marskens popularitet var något som ryssarna inte ville hota.

Mannerheims presidentskap gav ett lugn i båten så att stilleståndets hölls, utan honom vid rodret hade Finland antagligen varit ockuperat. Genom att offra Karelen och en del andra landskap i landet slapp Finland bli sovjetrepublik. Jag och många andra historiker delar denna uppfattning och författaren redogör bra för detta. Republiken Finland vars gräns låg så nära den farliga grannen Ryssland hade lika gärna rönt samma öde som baltstaterna under de år som Sovjetunionen existerade. Det var genom kall politisk beräkning och några avvärjningssegrar under sommaren 1944 som landet slutligen kunde bevara sin frihet.

Mannerheim avgår som president 1946 och bosätter sig i Schweiz där han i praktiken gör ett bokslut av sitt långa liv. Han avlider den 28 januari 1951. Han förs senare tillbaka till hemlandet där han får en statsbegravning och 100 000 sörjande följer kortegen den 4 februari 1951 till sista vilan bland sina soldater på Sandudds begravningsplats vid hjältegravarna. Republiken Finland fick slutligen sin motvillige hjälte.

Den f.d. ambassadören Dag Sebastian Ahlander har skrivit ett omfattande verk om gestalten Mannerheim där både hans goda och mindre goda sidor får utrymme. Exempelvis blir marskens privatliv rätt noga genomlyst till den grad som kan behövas, då föremålet för biografin var rätt sparsmakad om detta under sitt eget liv.

Mannerheim som offentlig person kunde uppvisa en rätt konstlad gestalt troligtvis ett arv från sina många år i det ryska hovet. Hans förmåga att alltid kunna umgås med både hög som låg på samhällsstegen beskriv även och var honom behjälpligt i den offentliga roll han spelade.

Barnboksförfattaren Astrid Lindgren må vara en rikssvensk angelägenhet men i en bok om marskalken passar hon inte trots politiska kommentarer från hennes nyligen publicerade dagbok. Det hade varit mer intressant att få veta vad flertalet i den svenska regeringen ansåg eller hur statsminister Per Albin Hansson själv resonerade under denna period.

Friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim, finne, kosmopolit och hjälte är några av de ord vilka kan beskriva honom; en man som även hos sina fiender kom att ingjuta – om inte annat motvilligt – respekt.

Det är en väl genomförd biografi över Finlands viktigaste och kanske även Nordens störste 1900-tals politiker som Dag Sebastian Ahlander har skrivit. Med ett medryckande språk och med en klar blick över alla de politiskt komplicerade turerna ger författaren en rättvisande bild av personen Mannerheim. Ett historiskt öde väl värt att återbekanta sig med.

Gustaf Mannerheim

Dag Sebastian Ahlander

Historiska media 2016

Leave a comment

Filed under Böcker, Finland, Historia, Politik

Historiens slut och dess början

Tidningen Kulturen

Att världen förändrades efter det andra världskriget är kanske inte en nyhet men att även Sovjets sönderfall med hela den västra halvan av sitt imperium kom att ha följdverkan på hela den politiska spelplanen var det få som hade räknat med. Ingen hade heller räknat med att religionen, vare sig man vill det eller inte, återuppstod som en verklig politisk och regional maktfaktor.

Att det även blev ett krig mot terrorn under 2000-talets första år som ännu ingen ser något slut på var kanske inte heller väntat. Kriget mot terrorismen är inget som man vill ärva, med allt var det innebär. Wolfgang Hansson, reporter på Aftonbladet, har skrivit en många gånger insatt och välskriven bok om vår tids så kallade civilisationskrig.

Av de många aspekter som finns kan vara svårt att rymma alla i en bok på nästan trehundra sidor. Ambitionen har varit att skriva om den moderna terrorismens nya fas som har påverkat oss vare sig vill det eller inte.

Den intellektuella debatten är långt i från avslutad och hela tiden kommer nya synvinklar som vi bör ta hänsyn till. Även ett land som Sverige har påverkats.

Det verkliga problemet med kriget mot terrorismen är hur, på åtskilligt många områden, kraven för säkerhet adderar problem för livet hos den vanliga medborgaren och vad hon utsätts för. De otaliga förtretligheter som fyller vardagen.

För låt oss vara tydliga, terrorn är egentligen inget problem för majoriteten av medborgarna vare sig inom EU och USA. Operativa terrorister kan räknas till några tusen. Hela terrorhotet som journalister delvis lever på liknar den minst sagt upphetsade stämning som de så kallade anarkisterna skapade under 1800-talets slut. Även då hetsades det mot civilisationsförstörarna och dess tänkta komplotter, speciellt i dåtidens boulevardpress.

Anarkisterna som genom rätt spektakulära mordplaner lyckades med att dräpa bland annat en rysk tsar, kungen av Portugal och en amerikansk president, var knappast fullt så effektiva som tidningsmakarna ville få dem till. Även då rasade en hätsk debatt om i vilken grad man skulle stoppa detta orosmoment i samhället. Då, inte alltid, var man någorlunda försiktig med vilka tvångsåtgärder som skulle tas till.

Efter den 11 september var frågan ännu en gång aktuell om i vilken utsträckning USA och Europas demokratier skulle svara på det terrorhot som målades upp. Idag är bilden något klarare om hur det gick och det går att konstatera att USA överreagerade på en rad områden. Att 15 av de 19 kaparna hade saudiskt medborgarskap glömdes snabbt bort.

George W. Bush och Tony Blairs civilisationskrig fördes effektivt men med en rad både taktiska och strategiska misstag som än idag har följdverkan. Boken går igenom de flesta som Guantanamo, jakten på Usama bin Laden och CIA:s hemliga krig.

Att tro, som många gjorde då, att en demokratisk president hade handlat annorlunda vet vi idag inte är fallet. Hade, som Göran Hägg skriver, duvan Clinton suttit i makten skulle han antagligen känt sig tvungen att fälla en taktisk atombomb över Kabul. Nu blev det istället höken Bush som var president och han handlade.

Och det var här som det gick fel. Först Afghanistan och sedan, av alla länder, Irak skulle befrias från al–Qaida. Irakkortet skulle vara en enkelt kort att spela. Här hade vi en andra rangens diktator, Saddam, som med lätthet kunde störtas och demokrati införas snabbare än man hinner säga dubbel ostburgare. Efter invasionen så skulle det vara lätt att ordna ett demokratiskt Irak med en lycklig befolkning. Inte ens Napoleon, eller för den delen ”Alla tiders främsta fältherre”, med en erkänt stor självbild hade försökt sig på något sådant.

Den militära kampanjen avklarades snabbt då den riktades mot en armé som i sedvanlig anda används mest för att upprätthålla diktatorns alla nycker. Sedan stod segrarna där i maj 2003 i ett ockuperat, krossat Irak med en diktator på flykt, vad skulle man göra nu?

Att de trupper som fanns i Irak inte räckte till för att upprätthålla ordningen och säkerheten i landet stod strax klart. Att på detta addera en demokratiskt sinnad regim i ett land där civilsamhället var slaget i spillror var nog svårare än någon skrivbordsgeneral hade räknat med. Att bara radera ut den gamla regimen och exportera en demokratisk samhällssyn var ju lätt, eller kanske inte. Till detta kan man lägga till något ännu mer tragikomiskt vilket är att det blev Södertälje, inte USA som tog emot flest irakiska flyktingar.

Det kan tyckas otroligt då man ser tillbaka att ett gäng decentraliserade skäggiga bergskrigare i ett land långt borta lyckades med sin planer. De lyckades så bra att stora delar av världens säkerhetstjänster än idag arbetar heltid med att stoppa dem, till en sådan grad att deras organisation är skadad i grunden.

Om priset för den säkerhet som vi idag åtnjuter inte vore så högt skulle det här vara hoppingivande, men istället verkar få se en väg ut från denna tragiska utveckling.

Dagen då terrorn förändrade världen
Wolfgang Hansson
Nordstedts

Leave a comment

Filed under Böcker, Historia, Politik

Stjärnklart

Tidningen kulturen

I Lars Wilderängs senaste bokserie tänker sig författaren en värld utan elektronik.

Hur skulle ett väl utvecklat land som Sverige klara sig om en dag all elektronisk utrustning slutar att fungera? Utrustning som mobiltelefonen, tåg, bilar med mera slutar att fungera i ett samhälle som till stora delar står utan en krisberedskap av den här magnituden.

Man behöver inte vara prepper som det kallas internt för att ställa sig den frågan, även om bokens skildring gör läsaren lätt paranoid. Hur mycket burkmat har jag lagrat här hemma om det smäller? Som en efter-katastrofenroman är den en av de intressantaste just nu långt bortom Katniss USA och Divergents Chicago, två bokserier vars popularitet är stor bland den yngre publiken.

I boken får vi följa ett antal personer och deras vidare öden i ett nytt kaotiskt Sverige. Magnus Svensson med familj där små saker som mat blir allt viktigare för varje dag som går. Baristan Filip på söder vars hobby är prepping och trots att han är relativt förberedd kanske inte är riktigt beredd på hur omfattande katastrofen utvecklar sig. Den korrupta polisen Peter Ragnhell som inser att han är lagen idag och imorgon. Det finns ingen som kan stoppa honom från att göra vad han vill.

Forskaren Anna Jungberg som är en av de första som inser sambandet mellan elektronikdöden och den annalkande katastrofen som verkar vara global. Alla kommer på olika sätt att beröras av katastrofen.

Som ett inlägg i den pågående debatten om samhällsskydd och totalförsvaret är det helt klart intressant bok, fast än vissa delar av militären beskrivs som mycket mer kompetent än vad den kanske är.

Författaren har med en ovanligt bra timing lyckats skildra ett rimligt undergångsscenario i en svensk miljö med en hel del nyttiga tips om vad man kan tänka på själv. Som en extra bonus finns även en sorts förklaring om vad som orsakade katastrofen i slutet. Det om något gör boken mycket läsvärd och jag ser fram emot en fortsättning.

 

Lars Wilderäng

Stjärnklart
Massolit 2014

 

Leave a comment

Filed under Böcker, Science Fiction

Här striddes våra fäders strid

Sommaren 1944
Tidningen kulturen

Om det finsk-tyska vapenbrödraskapet under andra världskriget har det skrivits en hel del om, inte helt oväntat både på finska och tyska,där frågan har stötts och blötts sedan slutet av 1940-talet.

Den amerikanske norskättade översten Henrik O. Lunde har skrivit en detaljerad och insiktsfull bok om Fortsättningskriget och Lapplandskriget, som följer den senaste forskningen. Hur kom det sig att demokratin Finland inledde ett samarbete, kallat vapenbrödraskapet, med Tyskland?

Det fanns förstås flera skäl: Huvudorsaken var föga förvånande att Finland efter Vinterkrigets nederlag hade gjort flera landavträdelser, bland annat Karelen, till Sovjet. Stalin hade efter en generande förlust lyckats besegra Finland i strid och var efter detta mycket säker på att ett fortsatt tryck på Finland var att föredra. Baltstaterna och Polen ingick redan i Stalins intressesfär: Baltstaterna under påtryckningar och halva Polen genom erövring tillhörde nu Sovjetunionen.

Finländarna under president Risto Ryti såg sig tvingade att hitta en annan lösning.Speciellt viktigt var att hitta vägar för att försörja befolkningen på runt 4 miljoner. Förhandlingar påbörjades med Tyskland vars intresse främst var de finska nickelgruvorna i norr som ansågs nödvändiga för den tyska industrin.

Tyskland sände även en stor armékår bland annat AOK Norwegen, där waffen SS-förband ingick, till norra Finland vars värde i de nästkommande årens strider var starkt begränsade. Det påpekas mycket tydligt att striderna om Murmansk kunde ha skötts ur en tysk synvinkel mycket mer effektivt från tyskt håll. Hade tyska trupper erövrat hamnen i Murmansk (där de viktiga lend and lease-transporterna landade efter bland annat brittisk hjälp, transporter där bland annat mat, stridsvagnar och flygplan fanns med) och hindrat vidare transporter till Ryssland kanske det hade gått annorlunda för de vidare striderna mot Sovjetunionen.Förändringar i krigsläget kom som så många gånger tidigare att göra Finlands inblandning i striderna mot Sovjetunionen svår. Krigsläget 1942-43 visade tydligt vilken väg som Tyskland skulle komma att gå, något som marskalk Gustaf Mannerheim redan hyste privata åsikter om några år tidigare, trots den officiella vapenbrödraskapet. Det var ett helt klart en rejäl björnsax som finländarna såg sig fastlåsta i.Under sommaren 1944 kom vapenbrödraskapet att i praktiken vara såpass ansträngt att man från Finlands sida förhandlade både med Tyskland och de allierande, främst Sovjet. Stalins löfte att öppna en ny sovjetisk front efter det att västalliansen gått in i Frankrike uppfylldes och röda armén kom även att ha en av sina större operationer under kriget riktad mot den finska gränsen.

Hur det gick under sommaroffensiven i Karelska näset går att läsa mer utförligt i boken ”Karelen 1944- Nordens öde avgörs” av JL och JC Lupander (recenserad i TK 18/4 2012), ett mer omfattande verk.

Tyskarna, vars båda fronter var starkt ansatta, arbetade trots allt för att hjälpa Finland i det mycket svåra militära läge de hamnat i. Krigshjälpen kom främst i form av vapen och matleveranser, det var främst nyutvecklade pansarvärnsvapen som sändes till den finska fronten. Även en flygeskader, Kulhmey, placerades längre ner i södra Finland vars hjälp man hade stor nytta av för att stabilisera den karelska fronten.

Att Finland skulle dra sig ur kriget var nog ingen nyhet för den tyska ledningen som sänder utrikesminister von Ribbentrop till Helsingfors den 22 Juni och som mer eller mindre tvingar president Ryti personligen att skriva under ett allianspapper med Tyskland, något som president Gustaf Mannerheim efter den 4 augusti bryter omedelbart.

Samtidigt var förhandlingarna med Sovjet redan igång. Sommarens omfattande strider där ryssarna gjorde stora förluster vid Karelska näset mildrade i stor utsträckning Stalins senare krav. Eldupphör mellan de stridande enheterna kom 4 september (ryssarna väntade till den 5:e) och fredsfördraget undertecknades med Sovjet den 19 september.

De tyska armégrupperna i norra Finland är kvar i landet. Stalin idkar påtryckningar på den finska regeringen att så snabbt som möjligt tvinga de tyska armégrupperna att lämna landet. Detta sker relativt långsamt, regelrätta strider påbörjas under senhösten i Lappland och delar av gränsstäderna mot Sverige föröds av de tyska retirerande trupperna när de förflyttas till det ockuperade Norge. De tyska styrkorna i Norge kapitulerar 10 maj 1945, obesegrade.

I Finland var nu ca 422 000 hemlösa då Karelen ånyo blev ryskt, till detta kan läggas till de tio tusentals i norra Finland som förlorade sina hem.

Återigen kan man ställa sig frågan varför republiken Finland går med i ett vapenbrödraskap med Tyskland? Författaren är rätt tydlig i sin framställning och det framkommer i boken att Tyskland borde hållit Finland i stramare tyglar.Från finländskt håll har man hela tiden haft en klarare, kanske inte korrekt, bild av vapenbrödraskapet: Att hämnas vinterkrigets förlust mot arvfienden Ryssland var för många i regerings- och militära kretsar rätt givet. Att några ville gå längre och utöka det finska territorierna fanns även med i bilden (Frändefolkskrigen 1918-22 var inte helt bortglömda), något som i praktiken blev svårt på grund av Finlands lilla befolkning där ca femton procent redan var mobiliserade.

Gustaf Mannerheims egna manövrer som statsman kan man hysa olika åsikter om, hans egna publicerade memoarer har en hel del luckor som går att räta ut genom andra källor. Självklart var han inte ärlig i det förlopp som skedde. Till marskalk Mannerheims – senare president- försvar kan sägas att han såg till att hålla Finlands intressen främst och på ett statsmannamässigt men föga ärofullt sett manövrerade landet ut ur kriget.

Problemen har uppstått senare efter kriget när man från officiellt håll sett till att mycket lite funnits nedtecknat för eftervärlden hur vapenbrödraskapet uppstått och frodats, något som har gjort det lättare att spekulera både åt det ena och det andra hållet.

Att Finland genom vapenbrödraskapet fick betala ett högt pris i förluster av människoliv och landavträdelser räddade landet på lång sikt att bli sovjetrepublik. Gårdagens strider är fortfarande inte helt utkämpade kan man lätt konstatera.

Att författaren väljer något diplomatiskt att kalla Sovjets annektering av bland annat baltstaterna för ”beklagligt att den ryska rädslan ledde till ockupation och förtryck…” kan för en utomstående verka lite väl magstarkt. Trots allt var de dessa beklagliga misstag som blev startskottet på decennier av förtryck och polisstatsvälde över regionen vars omfattning stod klart efter murens fall.

Trots denna invändning är texten både djuplodande och intressant som ger en svensk publik en något klarare bild av Finlands agerande under andra världskriget.

Henrik O. Lunde
Finlands val 1941-1944- samarbetet med Hitler-Tyskland
Fischer

Leave a comment

Filed under Böcker, Finland, Historia, Politik

Blackhat

Tidniningen kulturen

Vi har sett det förut: cool hacker med gott hjärta fixar konspirationen och räddar världen. Rätt klart kan man tycka. Chris Hemsworth (Thor) spelar en kåkfararhacker med ett långvarigt fängelsestraff som motvilligt dras med i en internationell grupp som undersöker vad som ligger bakom ett reaktorhaveri i Kina.

Lyckligtvis är ledaren för den kinesiska gruppen hackerpoliser, spelad av Leehom Wang, en gammal klasskamrat till Chris Hemsworts karaktär. Det utvecklas även en kärleksrelation mellan Chen Lei (Wei Tang), syster till den kinesiska hackerpolisen.

Det är här det börjar bli intressant i Michael Manns gråskaliga värld, där Kinas hackerpoliser, FBI och hackers samarbetar med att få rätsida på vem som ligger bakom. När dessutom någon manipulerar sojapriset i världen och gör sig en hacka, visar det sig även ha ett samband. Spåren leder till L.A., Hong Kong och vidare.

Regissören Mann som tidigare har skapat både mästerverket Heat och 30-tals dramat Public Enemies, om John Dillinger, tycks återkomma till hur brottslingar och skumraskaffärer görs upp i världen. Det är ingen vacker värld som visas upp. Hårda grabbar gör upp både på nätet och i den vanliga världen och tycks ha en vapenarsenal som skulle få en vanlig hemvärnspluton grön av avund. Det blir nästan lite skrattretande att Thor, jag menar

Chris Hemsworth, spelar datanörd. I den här filmen ges även något mer utrymme till kvinnorna, relativt ovanligt i Manns filmer. Agenten Carol Barett (Viola Davis), anställd för att vaka över kåkfararhackern, gör en bra prestation.

Mann levererar action på en nivå som få andra lyckas lika bra med, vilket vi såg redan i filmer som Heat. Det är även en hel del inlagda eloger till Hong Kongmästaren John Woo som under 80-talet leverera några klassiker i genren.

Det är även intressant hur en supermakt på fallrepet och en gryende sådan så lätt samarbetar om något som kan ha större konsekvenser än vad de tidigare skulle ha trott. Det läskiga är givetvis frilansande terrorister med murken agenda, men den riktiga skurken/skurkarna är i mina ögon skildringen av den enorma kontrollapparat grupper som NSA och FBI har tilldelats efter The War on Terror. Att individer kan satellitövervakas i realtid och sedan försvinna i en mer eller mindre sanktionerad kidnappning är både rättsvidrigt och farligt.

Det var troligen inte en dystopi Mann vill skildra i den här filmen, utan en mer eller mindre technothriller, men frågorna som han ställer är fler än de svar han levererar. På många sätt är filmen Blackhat mer subversiv än den först ger sken av.

Titel: Blackhat
Regissör: Michael Mann
Skådespelare: Chris Hemsworth, Viola Davis, Wei Tang, Leehom Wang
Land, år: 2014
Utgivare/distributör: Universal Pictures

Leave a comment

Filed under Film

Rule, Britannia!

tidningen kulturen

 

Johan Hakelius, som aldrig har stuckit under stolen med sin anglosaxiska förkärlek, anglofili som det så fint heter, berättar i sin nya bok med breda penseldrag om England och engelsmännens storhet. Som bok är den mycket underhållande och läsvärd, men i den allmänna hyllningen av det brittiska och av Britannia är boken något mindre smakfull.

Likt ett överbelamrat viktorianskt hem där många föremål samlas på en alltför liten plats – spiskransen som fullkomligt svämmar över av memorabilia, torkade blombuketter och förgyllda urnor – blir det lite för mycket av det goda. Exemplen är många: det anglo-indiska Raj, excentriska britter samt konsten under varje upptänklig del av de viktorianska, edwardianska och efterföljande tiderna.

Som sig bör med denna typ av essäsamling upplevs essäerna som något blandade men aldrig tråkiga. För den som har läst Johan Hakelius tidigare är det mesta redan bekant, något som i mina ögon är rätt synd. Har man dessutom redan läst en del av texterna i exempelvis tidskriften Axess, är det heller inga nyheter i boken. Den höga nivå som trots allt brukar finnas i en Hakeliusbok faller här ganska platt.

Drottning Victorias imperium beskrivs med gillande utsvävningar och rosa skimmer, varpå man önskar att exempel på hur imperialismen debatterades hårt under samma period också skildrades, för att göra det hela något mer rättvisande. Samtida kritik fördes högröstat både mot rikets kinesiska politik med sina två opiumkrig och hur Irland-frågan hanterades. Att försvara kolonialismen som den utvecklades under det brittiska imperiet är inte bara svårt utan ganska olämpligt. Det brittiska imperiet var, som många andra imperier, problematiskt vilket bland annat A.N. Wilson beskriver i sina böcker.

Intressant är hur det ostindiska kompaniet kom att under en relativt kort period erövra och lägga under sig ett så stort område som Indien. När Storbritannien senare, efter Sepoy-upproret, lade under sig företagets tillgångar kom imperiet bli större än vad man kunnat föreställa sig enbart en mansålder tidigare.

På höjden av sin makt kröntes Victoria till kejsarinna av Indien, en lätt fingervisning till släktingarna: det kan bara vara en kejsarinna värd namnet i världen. En grandios självbild som även smittade av sig på öarnas folk, en självbild som fick ett något snopet slut efter de två världskrigen.

Jag förväntar mig att Johan Hakelius skriver ett till verk i ämnet som berör en del andra aspekter av imperiet. Personligen hade jag förväntat mig något mer av boken, som trots sin humor inte riktigt skylar över andra, mindre trevliga, delar av det brittiska imperiet.

Johan Hakelius
Rule, Britannia!
ISBN: 9789173537391
Förlag: Atlantis

Leave a comment

Filed under Böcker, Historia, Politik