Tannhäuser

 

Tidningen kulturen

Tannhäuser und der Sängerkrieg auf der Wartburg är en historia med religiösa övertoner fast kanske inte de som man förväntar sig.

En opera i tre akter. Riddar Tannhäuser som enligt legenden blev bergtagen i Venusberg, gudinnan Venus hemliga underjordiska boning. Här finner han både frid och lust att dyrka kärlekens gudinna. När han vill återvända till världen vägrar gudinnan först att släppa honom, när han nämner jungfru Marias namn blir han fri. Tannhäuser återvänder till borgen Wartburg där lantgreven Hermann av Thüringen och hans följe förbereder sig för den årliga sångtävlingen. Hermanns följe består av ett antal andra kända trubadurer som alla deltar i Wartburgs sångtävling. I borgen möter han även den kyska jungfrun Elisabeth, lantgrevens dotter. I sann sagoanda har Elisabeth har aldrig förlorat hoppet att Tannhäuser en dag skall återvända.

Som trubadur deltar Tannhäuser i Hermanns sångtävling som hålls i borgens hall. Hallen är den spelplats där varje trubadur skall sjunga kärlekens lov och en sångmästare koras. Tannhäuser som fortfarande är bergtagen chockar församlingen med sin sång som hyllar den sinnliga kärleken. Det går så långt att han hotas med svärd från de församlade riddarna.

Slutdomen för Tannhäuser blir att han är tvungen att följa med den årliga pilgrimsfärden till Rom. Han kan endast bli frälst om han är beredd att sona och renas från det syndfulla leverne han har levt. En pilgrimsfärd är hans enda räddning. Väl i Rom får han reda på att det är endast om den påvliga staven slår blom som han har möjlighet att frälsas. Hur det går sedan får vi se i operan.

I den här uppsättningen från Gran Teatre del Liceu inspelad april 2008 har regissören Robert Carsen valt att förlägga operan till nutid och det är istället konstnärslivet som skildras. Tannhäuser är en konstnär som brottas med kärleken och sitt konstnärskap. Gudinnan Venus är hans musa som han ger honom den inspiration han behöver för sina målningar.Sångtävlingen i Wartburg är nu istället förlagt som en målningstävling och lantgreven Hermann är konstmecenat och gallerist. Det är något som passar väl till grundhistorien Wagner lånade från den medeltida sagan, en X-factor tävling hade inte varit lika intressant att förlägga operan till. Den här typen av opera när alla är på en så hög nivå gör det svårt att lyfta fram någon enskild, men Peter Seifferts rolltolkning av Tannhäuser är helt klart stark.Romantiken är den tid som man mest förknippar med bilden av den självutplånande konstnären var konst är viktigare än något annat. Kanske är den uppsättningen även en liten påminnelse till den behandling som Wagner själv råkade ut för i Paris? Staden Paris som var den främsta konststaden i hela Europa under 1800-talet var både något som Wagner såg upp till men även på sant wagneriansk manér kom att starkt ogilla. Wagners förhållande till Paris var under hela hans liv kluvet, han hade som ung försökt sig på att slå som tonsättare men misslyckats. När han år 1861 kom att sätta upp Tannhäuser i Paris hamnade han åter i blåsväder. Från ett annat håll. Wagner lyckades reta Jockey-Club de Paris medlemmar, som tillhörde några av Frankrikes mest inflytelserika familjer där flera även var knutna till kretsen runt hovet. Richard Wagner och klubben kom i direkt konflikt när han vägrade att flytta akt 1:s balettscen till akt 2. Detta på grund av den sed att medlemmarna oftast behagade att dyka upp lagom till akt 2 (då man i regel lade dansscenen dit.) När Wagner vägrade att bistå detta utbröt full kalabalik och de nästkommande två föreställningarna som hölls av Tannhäuser buades och stördes i en sådan grad att man fick lägga ner hela produktionen. Efter denna behandling kom Wagner under sin livstid aldrig att tillåta någon av sina operaproduktioner att framföras i Paris.

Advertisements

Röde Baronen 1 – Jaktpiloterna

Opulens 

Första världskrigets mest beryktade flygaräss Röde Baronen eller friherre Manfred von Richthofen är den mest berömde av världskrigets flygaräss med sina 80 luftsegrar. I den här existentialistiskt präglade serien följer vi Manfreds väg i tre delar till att bli den berömde Röde Baronen. Manusförfattaren Pierre Veys har studerat en rad källor om tiden och Manfreds barndom, narrativt är både nutid och dåtid.

Att det var livsfarligt på flera plan finns det ingen tvekan om. Det var olyckor och dödsfall under träningen. Nybakade piloter gjorde misstag eller mekaniska fel uppstod. Planen föll i spinn och vingar kollapsade eller bröts av från flygplanen. Piloter krockade med andra piloter. Nästan allt var för första gången. Man kan även lägga till att fallskärm saknades för piloterna. Många gånger satt piloten med en utvikt karta och orienterade sig. Detta var så långt ifrån dagens datoriserade värld man kan komma.

 

Här kan man fundera om manusförfattarens val av att skildra Manfred fullt så psykotiskt som i den här serien är ett klokt, det blir lite lätt Hannibal Lecter i skyn över det hela. Jag personligen, är inte lika övertygad om riktigheten av den berättelsen. Visst, Manfred var ingen dununge men författaren gör lite väl lätt för sig på gränsen till det parodiska. Ett annat, mer realistiskt, synsätt hade gjort serien mer läsvärd.

Robert Kanighers och Joe Kuberts Enemy Ace kommer först i åtanke i och med valet av första världskriget som ämne. Även om den handlar om en helt annan karaktär, Hans von Hammer, och författaren där hämtat mycket från Manfreds egen historia. Serien som var en relativt säljande krigsserie från förlaget DC var även en av de första där ”fienden” skildrades något mer nyanserat.

Teckningarna av Carlos Puerta med både miljöer, flygplan och tidsandan tillhör några av de bästa som förlaget Cobolt har gett ut, och det är en stor bedrift med tanke på vilka typer av serier som förlaget tidigare har gett ut. Jag ser fram emot en fortsättning.

 

Röde Baronen 1 – Jaktpiloterna
Manus: Pierre Veys
Teckningar: Carlos Puerta
Cobolt förlag 2017

Konungens namn är en stark fästning


Tidningen kulturen 

Det medeltida Englands historia kan det vara något? Läser man ofta brittiska författare tycks den mycket av historien och historia i Europa ha sitt ursprung på ön. I för sig brukar man räkna öns historia från Caesars och Claudius erövring av Britannien, den sistnämnda runt 43 v.t. Det är den medeltida historien som Göran Ramberg har koncentrerat sina fyra essäer om, närmare bestämt 1300-talet och 1400-talets slut, två perioder i Englands historia där det historiska förloppet är mycket omfattande.

Den första essän ”Ståndsmässiga vägar till galgbacken” tar upp kung Edward II:s olyckliga regeringsperiod. Det var en period då många av kungamaktens inneboende slitningar blev uppenbara. Kriget mot skottarna, de franska påtryckningarna och interna uppgörelser mellan olika adelsfamiljer gjorde sig påminda. Kung Edward II var av allt att döma homosexuell, något som under dåtiden inte sågs med blida ögon. Att öppet visa sin läggning, även som kung, gjorde det omöjligt att i längden regera landet.

Kung Edward II:s far, Edward I, var en känd kraftkarl av den gamla skolan och var fullt sysselsatt under hela sin regering med att kriga. Krigstågen gick ofta till Skottland där han styvnackat bekämpade skottarna. Även walesarna fick känna av nävarna. Vad skottarna ansåg om saken var han inte lika intresserad av. Att dessa krig blev startskottet för en gryende nationalkänsla även i Skottland var i kung Edwards ögon inte lika bra. De båda beryktade skottarna William Wallace och senare kung Robert the Bruce (r.1306–1329) kom att göra livet svårt för befolkningen i gränstrakterna runt England.

När fadern senare dog, blev Edward II snabbt krönt till Englands kung 1307 med drottning Isabella av Frankrike vid sin sida. När Kung Edward slutligen var kung påbörjades snabbt förfallet, kronolän försvann, allt oftare sågs gascognaren Piers Gaveston vid hans sida och detta ökade även det autokratiska beteendet hos kungen. Försvaret mot skottarna drogs ned, under en period anföll kung Roberts trupper obehindrat England och även Irland. Det såg helt enkelt mycket dåligt ut.

För kung Edward II:s gunstlingar gascognaren Piers Gaveston och Hugh Despenser d.y. slutade det illa. Den förstnämnda dräptes 1312 och den sistnämnda hängdes, blev drawn och kvarterades 1326. Att bli drawn var den medeltida metoden att dra ut inälvorna från kroppen medan offret ännu levde. En del krönikörer skriver även att Despenser, troligen för att markera det avskyvärda förhållandet till konungen även blev kastrerad för sitt brott. Kung Edward II som redan hade blivit tillfångatagen och satt i husarrest, blev med all sannolikhet mördad på order av drottning Isabella och hennes älskare Mortimer efter det att han tvingats abdikera. Det är här som essän brister något med hur Göran Ramberg beskriver kungens ”öde”. Jag är inte lika övertygad om de olika legenderna om hur kungen överlevde. Att tro något annat under den såpass våldsamma period som senmedeltiden är inget annat än nonsens. Kungar och furstar dräptes relativt ofta både på slagfälten och hemmavid om man beaktar historien. Således är indicierna för att Edward II skulle ha klarat sig rätt få. I flera fall i den medeltida historien talas det om palatskupper där det tilltänkta offret aldrig dog. I kung Edward II:s fall spreds ryktet om att han överlevt redan under hans förmodade död den 11 oktober 1327 (åminnelsefirandet vid Berkeley Castle brukar ske den 21 September). Kungen som var helt i Mortimers händer blev troligen mördad.

Men, det finns några andra berättelser bevarade där kung Edward II överlevde bland annat som eremit. I de så kallade Fieschibreven skrivna år 1337 av en notarie vid Avignonpåvens hov, Manuele Fieschi, berättas en historia där kung Edward II kom att spendera resten av sitt liv i olika delar av Europa. Traditionellt anses den italienska staden Cecima vara platsen där konungens grav finns placerad.

Roger Mortimers liv avslutades tvärt då kungens son, den myndige Edward III, tillfångatog och lät avrätta honom 1330. Kung Edward III har gått till historien som något av de mer krigiska kungar som suttit på Englands tron, för att hävda sin rätt till Frankrikes tron påbörjade han vad som senare har kallats hundraårskrigen 1337, ett krig som kom att pågå mer än hundra år.

Bowman burgundian tapsestry

Den andra essän Häxbrygd tar sitt avstamp i Rosornas krig (1455-85) då striderna mellan huset York och huset Lancaster skapade turbulens i England. Under en trettioårsperiod har 4 kungar makten, 3 avsätts och en mördas på slagfältet. Hur kom det sig att ett av Europas mäktigaste kungadömen faller samman i anarki under en såpass kort tid?

Kriget vars förvecklingar är många och komplicerade, var mest förödande för ett antal adelsfamiljer. I regel i de många slagen brukade ”herrarna” och inte fotfolket dräpas. Denna utveckling kan ha spelat en stor roll varför familjen Tudur (Tudor) kunde besätta makten. Vägen till makten för en näst intill obetydlig släkt från Wales, som påstod sig vara ättlingar till den legendariska kung Arthur, blev relativt kort.

Historiker har flertalet teorier om varför inbördeskriget kom att bli så pass omfattande som det blev, några av dessa får sin förklaring i den här boken. En av de bidragande orsakerna som jag själv håller mig till var att kung Henry VI:s egen makt över landet var något begränsad. Ett flertal familjer hade både förläningar och egna trupper till sitt förfogande. Då kom det att ske som ofta hände runt om i det medeltida Europa: Familjer började bekämpa varandra, oftast när en svag kung var härskare.

Det var ett moraliskt och militärt slaget England som Henry VI (r. 1422-61 och r. 1470-71) var härskare över. Stora delar av de landområden man lyckats tillkämpa sig i Frankrike förlorades. De var de besittningar som Edward III, och fadern Henry V, så framgångsrikt hade gått i krig om för att med vapen hävda sin rätt till den franska tronen. Generationer av den engelska adeln, en mängd frivilliga knektar och bågskyttar hade rest till Frankrike för att vinna ära. När slutligen kollapsen kom i och med slaget vid Castillon 1453, då härföraren John Talbot stupade, förlorades slutligen Gascogne för alltid. Endast den viktiga hamnstaden Calais stannade under engelsk överhöghet.

Kung Henry VI av Lancaster, gifte sig med den blottlösa Margaret av Anjou (1430–82), dotter till den högättade kung Rene av Anjou vars titlar, men avsaknad av land, tillhörde en av Europas förnämaste furstehus. Det klander som drottning Margaret har fått från sin samtid och även från senare tiders historiker är något missvisande. Delvis för att det England som hon levde i var svårstyrt med alla adelsfamiljer och deras beväpnade hushåll.

Kungens mentala hälsa var något av en stötesten, förutom att han var mycket from var han även galen. Det var arvet från morfadern kung Charles VI av Frankrike. Detta gjorde det omöjligt att styra riket under perioder, missnöjet och senare den rena anarkin blev möjlig. Det är nu som stridigheterna leder till en öppen konflikt som rasar under generationer. De som istället kom att styra riket var den mäktiga familjesammanslutningen York. Efter slagen vid St Mortimer’s cross och Towton den 29 mars 1461, då majoriteten av Lancastersidan utplånas, säkras makten för Edward IV.

Slaget vid Towton var avgörande för dynastin Yorks maktanspråk, men slaget vid Mortimer’s Cross den 2 februari samma år spelade en kanske större historisk roll. I slaget tillfångatas Owen Tudur (Tudor) och avrättas bland de många fångarna. Den walesiska väpnaren som gjort en så lyckad karriär genom att ignorera det förbud mot giftermål till Henry V:s änka Catherine av Frankrike (1401- 37) fick sex, boken hävdar fyra, barn med henne. En av sönerna Edmund blev far till den blivande Henry VII, efter giftermålet med Margaret Beaufort. Även för Edmunds del slutade det illa, han dör i fångenskap 1456. På så sätt kom han bli den siste som kunde göra anspråk på familjen Lancasters rätt till tronen, något som sonen Henry VII kom att utnyttja fullt ut i sin opposition mot Richard III.

Stridigheterna kom åter att blossa för kung Edward IV. Efter att ha tvingats fly från England under en kort period till hertigdömet Burgund återkommer Edward IV snart med en ny här. I slaget vid Tewkesbury 1471 är han återigen kung, för andra gången. Det är under kung Edward IV:s regering som den avsatte Henry VI mördas i Towern. Under kung Edward IV:s regeringsperiod mellan 1471-83 följer en relativ lugn period, ett härtåg till Frankrike påbörjas men Kung Ludvig XI betalar engelsmännen så att kriget inte återupptas dem emellan 1475. Kungen som spjutvunnit England kom att under resterande år mest ägna sig åt sin favoritsysselsättning: God mat och att jaga kjoltyg.

Efter hans död bestiger kuppartat brodern, hertig Richard av Gloucester, tronen. Han tar sig namnet Richard III. Det är under kung Richards III:s regering som den till synes obetydliga Lancasterättlingen och walesaren Henry Tudor seglar upp som en ny tronpretendent. Hur det gick för kung Richard III känner nog de flesta läsare till. År 1485 står slutligen Henry efter slaget vid Bosworth som ensam segrare över de stridande parterna. Henry VII krönts till Englands och Irlands kung den 30 oktober samma år. Vem som mördade Edwards två barn i Towern, är ännu idag fortfarande oklart. Både Richard III och Henry VII hade allt att vinna på att göra sig av med de två barnen. Efter 1485 försvann Edward IV:s barn från historien. Henry VII lade grunden för den fortsatta dominansen för släkten Tudor på den engelska tronen.

Det är rätt många turer i boken som tar upp nästan två sekler av den historiska utvecklingen. Göran Ramberg har skrivit en mycket detaljerad skildring vars innehåll inte riktigt hänger samman med en rad personliga utvikningar, dessa utvikningar, eller tankehopp, upplevs mer som störande i en annars mycket intressant historisk utveckling. Det hade med andra ord behövts en redigering av texten i boken som skulle förvandlat en rätt rörig text till något mer njutbart. En annan minst lika underlig sak är att boken inte har något som helst bildmaterial från dessa medeltida perioder. Tyvärr är det mycket som saknas i den bok som nu presenteras man kunde önska att det hade gjorts något bättre.

 

Göran Ramberg
Den onda vanan att mörda kungar
Atlantis

Den återuppståndna guden

Tidningen kulturen

I flertalet av världens mytologiska berättelser som finns bevarade finns det en myt om en återuppstånden gudom, det vill säga en gud som dör men återuppstår. De kan ta sig lite olika uttryck men historien är den samma. Guden är ofta en skördegud, kommer att under en tid vara död men sedan efter en tid återuppstå. Det är en mytologisk gestaltning av årstidernas växlingar från ett tillstånd till ett annat. Inom religionen är denna typ av myt inget konstigt, den kanske äldsta av denna typ av myt fanns redan under den gamla egyptiska religionen där myten om Osiris och Isis var vida spridd, dessa två gudomar var viktiga i den faraonska tidens religion.

En av de första som berättade myten var den grekiska tänkaren Plutarchos (46-120 e.v.t.) som skrev ner det runt det första århundradet av vår tidräkning. Myten berättar att Osiris, gudakung av Egypten, introducerade lagar och jordbruk till människorna. På grund av avundsjuka förråder hans bror Set honom för att själv bli härskare. Set som allt mer under senare delen av fornegyptiska delen kom att framställas som en kaotisk gudom och ökenvindens herre, kallades Tyfon av Plutarchos. Set låter stycka sin bror och sprida delarna runt om i Egypten. Osiris hustru Isis samlar själv ihop bitarna och på magisk väg återuppväcker hon sin man, som istället blir till härskare över underjorden. Isis kunskaper om magi hjälper även henne att avla sin son Horus, han kommer senare hämnas sin fars död och låta straffa Set.

De gamla egyptierna var övertygade om att guden Osiris torterats och dött i händerna på ondskan, i hans fall sin bror Set. Efter tid kommer han att återuppstå och ta sin rättmätiga position som kung över underjorden och de dödas domare. Osiris avbildades som en mumifierad farao med grön hud, den gröna huden var en symbol för hans livgivande kraft för växtligheten. Osiris förknippades även med floden Nilen och den speciella apistjuren. När det gamla faraonska riket kollapsade kom den egyptiska religionen att förändras från grunden. Det eviga liv som i praktiken enbart var möjlig för farao, sågs nu vara möjlig för alla som var villiga att underkasta sig den rätta läran. Isis, en av de gamla gudinnorna, kom att bli omvandlas till en ny gestalt i den mer spridda kulten av henne i Egypten.

Enligt legenden drömde Ptolemaios en dröm där Serapis, en tills nu okänd gud, uppenbarade sig för honom och uppmanade honom att bygga ett tempel i Alexandria. Serapis kom att bli den gudom som kunde förena både hans egyptiska och grekiska undersåtar. Från denna tid fick Osiris ett nytt namn som den nya blandguden Serapis, där flera grekiska och egyptiska gudar fick låna aspekter till den nya gudomen, gudar som Osiris, Apis, Dionysos och Hades. Serapis blev en gudom både för läkekonst och underjorden. Serapis avbildades som Zeus med en modius (sädesmått) på huvudet, en symbol för underjorden.

Osiris Isis och Horus

Isis identifierades med gudinnor som Demeter och Afrodite. Från denna tid avbildades gudarna mer i den hellenistiska stilen, men med vissa lokala tolkningar. På så sätt blev den mer tilltalande till den allt mer helleniserade Egypten. Det var oundvikligt att de många gånger provinsiella grekiska stadsstaternas gudar som kom att ingå i Alexanders världsimperium inte var tillräckliga. Gudar som Isis och Serapis var inte förknippade med en speciell stad och var för första gången universella i sitt uttryck. En annan men viktig aspekt var att de kunde erbjuda en Egyptisk mysticism som kändes mer tilltalande för den grekisktalande världen, en väg att lura både ödet och döden.

Isis, Serapis och Harpokrates (horusbarnet) dyrkades både av greker och av egyptier som en helig treenighet, men det var alltid Isis som kom att dominera trion. Isis kom speciellt att vara kvinnornas gudomlighet: de nyföddas beskyddare, fertilitetsgudinna och för lycka i livet.  Isis var även en gudinna vars magikunnande var högt utvecklat. Kulten var även spridd bland prostituerade. Isiskulten som var en av antikens mysteriekulter kom till Rom under senrepubliken via grekiska sjömän och egyptiska emigranter. Isis blev mycket populär hos kvinnor och de lägre klasserna, så populär att senaten ville begränsa och sätta restriktioner över kulten i Rom.

Privata isistempel förstördes. Enligt legenden fick en romersk konsul reda på att de arbetare som skulle demolera templen själva var kultmedlemmar och vägrade att förstöra sina egna tempel. Konsuln fick ta av sig ämbetstogan och själv förstöra templet. Kejsar Augustus ansåg att kulten var ”osedlig” fast än kulten föreskrev perioder av sexuell avhållsamhet för sina anhängare. Den verkliga orsaken för Augustus vrede var troligen att kulten härrörde från Egypten som var maktcentrum för hans främste rival Marcus Antonius. Drottning Kleopatra, den sista av ptolemaierna, hade gått så långt att hon själv kallade sig Isis i en reinkarnation.

Augustus vrede blev inte mindre när han fick reda på att hans egen dotter var medlem av isiskulten och, visade det sig, stora delar av hans eget kejserliga hushåll. Tiberius hörde talas om en beryktad skandal år 19 e.v.t. där kulten var inblandad och bestämde i sedvanlig romersk manér för att korsfästa de skyldiga och kasta dem i Tibern, med gudabilder och allt. Precis som den liknande utvecklingen med kristendomen, kunde inte sporadiska förföljelser hindra Isiskulten för att sprida sig och isistempel (Iseum) byggas runt om i det romerska riket. Vad är den enskildes död när man lovar frälsning och återuppståndelse?

Caligula, den nästföljande kejsaren, kom att ge kejserlig legitimitet för religionen och isistempel tilläts återigen. Visa delar av Isisfestivalen ”Isia” i slutet av november kom att bli del av den officiella romerska kalendern. Caligula kom att initieras i kulten, kanske var det detta som slutligen gjorde honom mer despotisk och autokratisk, en mer hellenistisk härskare?

Isiskulten som var en av antikens mysteriekulter kom till Rom under senrepubliken via grekiska sjömän och egyptiska emigranter, Isis blev nu en både legitim gudomlighet och en officiell del av den romerska gudaskaran. Vespasianus blev bekant med kulten när han var stationerad hos de östliga legionerna, han tycks även ha adopterad Isis och Serapis som sina personliga skyddsgudar. Hadrianus och Markus Aurelius var vänligt inställd till kulten. En troligare kandidat till isismysterierna var Commedus, som i slutet av sitt liv även ansåg sig vara en inkarnation av Herkules. Septimus Severius var fascinerad av kulten, och hans son Caracalla lät bygga ett stort tempel till Isis ära i Rom.

Det romerska samhället hade reellt påverkats av de främmande gudomligheterna, som tidigare var så avskydda av den härskande klassen under republiken: men nu var på jämställd basis med den romerska statens officiella gudar. Både de romerska stoikerna och nyplatonska filosoferna kom att försöka att inordna isismysterierna i sina filosofiska system, något som inte kom att påverka den vanliga befolkningens tro. För den vanliga Isistroende var inte gudinnan någon metafor, hon var lika verklig som mariakulten för miljarder troende idag, hon kom att fylla samma funktion för dem.

Isiskulten, hade tack vare Ptolemaios, helleniserats till en sådan grad att det romerska psyket kunde uppskatta och förstå den, men var fortfarande både lite exotiskt och främmande som gjorde den spännande. Inte mycket finns bevarad av hur isismysterierna fungerade, de var per definition hemliga. Det finns några få beskrivningar av Apuleius, berömd för sin ”Metamorphoses”, eller ” Den gyllene åsnan”, som beskriver delar av initiationsriten.

Till skillnad från den mer berömda Mitraskulten som riktade sig till motsvarigheten av den romerska medelklassen och strikt till män, så var isiskulten öppen både för män och kvinnor något, som gjorde den till en av de mest spridda mysteriekulterna i det romerska riket. Kunde Isiskulten ha dominerat den romerska världen innan det romerska rikets fall, troligen inte. Det blev som vi alla vet en annan mysteriereligion som kom från de östliga provinserna. En mysteriekult om en gudom av kunglig börd, som dog och återuppstod, och som lovar frälsning för de rättrogna.

 

Angel Wings 1: Burma Banshees

Opulens

När slutligen Yanns och Romains Hugaults internationellt kända flygserie Angel wings släpps på svenska i ett prestigealbum från Cobolt är det fler än jag som uppskattar detta.

Angel wings utspelas i fjärran östern, närmare bestämt i Burma, där kampen mot den kejserliga japanska armén har pågått under en längre tid. För de som är intresserade av andra världskriget och fjärran östern finns det förstås rätt mycket skrivet på engelska, men det är sällsynt för en svensk publik, och speciellt inte heller om Women airforce service pilots (WASP) som under hela kriget kom att utgöra en viktig del av det logistiska arbetet för de allierade.

Det här är en historia om denna tid med en hel del flyplansnostalgiska inslag. Flera kända flygplanstyper från olika perioder under andra världskriget finns med och är avbildade av en av världens främsta flygplanstecknare Romain Hugault. Det är helt enkelt mycket flygplan för pengarna i detta album.

Historien om Angela ”Angel” McLeod är både spännande och välgjord och det är även intressant att kriget i fjärran östern får en sådan här utförlig behandling. I en minst sagt mansdominerad värld tar Angel sin givna plats som wasp-flygare, ingen lätt uppgift alla gånger, där hon kämpar både mot naturen i form av bergen i gränstrakterna och mot de japanska jaktpiloter som lurar i området.

För att återgå till flygplanen i den här serien, spelar Curtiss Wright P-40 Warhawk en stor roll i den här historien. Planet var sent i kriget något gammalmodigt men fyllde sin roll i det här frontavsnittet fram till krigets slut.
För den 80:e divisionen, Burma Banshees, var jaktplanet något av en arbetshäst för piloterna som var placerade i norra Indien och Burma.

För den intresserade finns det även en till albumserie av samma team ”Le Grand Duc” som utspelas på östfronten som ännu inte har översatts.

I och med publiceringen av Angel Wings visar Cobolt återigen på den höga nivå som speglar deras utgivning. Fortsätt så.

Angel Wings 1: Burma Banshees
Manus: Yan
Teckningar: Romain Hugault
Cobolt förlag

Svärdssånger, myter och sagans förändring del 2

Svärdssånger, myter och sagans förändring del 3 och del 4

Opulens

 

En annan författare som har gjort mycket för att bryta ner de artificiella gränserna för fantasylitteraturen är George R.R. Martin. Det var i och med A Game of Thrones (1996) som Martin nådde den riktigt stora publiken. Till skillnad från Tolkiens förfeodala Midgård är den en mycket hierarkisk feodal värld där ätter och klaner slåss om makten över Westeros. Varje ätt och släkte beskrivs ingående, likaså deras inneboende allianser och antipatier. Istället för en berättelse där det tydligt står klart vem som är god respektive ond, är världen i Martins böcker både mörkare och mer hårdför i sin mer medeltida beskrivning. Detta innefattar även kvinnornas roll i böckerna.

Det är ingen riktig medeltid som beskrivs men det är en fantasy utan allt för många magiska svärd och eller mäktiga magiker. Han hämtar mer från Niccolò Machiavelli än sagans medeltid. Konflikterna som utspelas i böckerna har hämtat inspiration från Rosornas krig och andra medeltida konflikter så att en form av realism uppnås. Även hans berättarstil med ett otal avbrott och mer personliga reflektioner av karaktärerna där de själva kommer till tals, skapar en något annan form av berättelse än den linjära.

Martins rika persongalleri, ett stort antal, får alla på olika sätt skildra handlingen i berättelsen. Martin väljer även att ha ett i verklig mening globalt hot, denna gång inte från en mäktig magiker, utan naturen själv. När boken börjar är den långa vintern, som cykliskt återkommer till Westeros, stundande. Vintern kan bestå i flera mansåldrar och kommer att göra livet svårt för majoriteten i de sju kungarikena. Längst uppe i de norra ödemarkerna lever mest skräckvargar, nomader och isjättar sägs det, men även det vandöda folkslag som påstås återuppstå när vintern återkommer.

För att möta detta hot har sedan länge en riddarorder som kallas Natten väktare bevakat en lång mur som skyddar söderns befolkning. Det som tidigare har varit någonting upphöjt och ärofullt, är numera en samlingsplats för brottslingar eller fredlösa vars sista chans är att sona sitt brott vid muren. Ingen fri man vid sina sinnens fulla bruk skulle välja ett liv i ödemarken.

Kungamakten är något som George R.R. Martin ser som något att problematisera på ett mer moget sätt än tidigare fantasyberättelser. Bara för att du är en skicklig och stark kung som spjutvann tronen, som i Robert Baratheons fall, behöver det inte betyda att du blir en god eller bra kung. Hans kungagärning solkas efter att Robert avlat ett antal bastarder, något som hans drottning Cersai Lannister inte uppskattar lika fullt. Cerseis egna incestuösa förhållande med sin egen bror Jaime, kallad kungamördaren, bådar inte gott för framtiden. När Kung Robert senare dör i boken påbörjas en blodig kamp om makten, där flera ätter ser sig som de rättmätiga härskarna över Westeros järntron.

När sedan ryktena om att den tidigare kungen Aeyrys Targaryens vithåriga dotter Daenarys lever når Westeros, så kommer detta att spela en roll för framtiden även där. När hon dessutom har kontroll över tre livs levande drakar, drakar som förmodats vara utdöda sedan århundraden, kommer hon bli en maktfaktor att räknat med.

Dessa är endast några av de många berättartrådar som George R.R. Martin har med i sina böcker, vi får se om han även lyckas att hålla intresset vid liv i fortsättningen. Det som först planerades som sju volymer kommer troligen att bli fler. Jag anar en viss risk att som med Robert Jordans hyllande bokserie The Wheel of Time inte heller Martin hinner avsluta serien. Robert Jordan, som även skrivit flera böcker om Conan barbaren, dog oväntat 2007 då bokserien var inne på sin elfte bok.

 

 

 

Är det enbart långa pågående bokserier i medeltidsliknande världar som vi kommer att se i framtiden, Arthursagan fast med lite andra karaktärer? Här kommer veteranen Michael Moorcock till undsättning. Få har som Moorcock skrivit en så diger lista med böcker inom både SF- och fantasygenren. Han skrev under 60- och 70-talet en rad noveller om den Jungianskt lätt färgade Eternal Champion och hans eget multiversum, som många av hans bokhjältar delar.


Hans mest kända fantasyskapelse är hans hjälte kejsaren Elric av Melniboné där en rad myter och historier vävs på en nivå som få har gjort vare sig tidigare eller senare. Den evige hjälten, som Elric är, som existerar i alla tider och dimensioner är utvald att balansera den eviga kampen mellan kaos och ordning. Balansen mellan kaos och ordning går sällan att upprätthålla under en längre period.

Bokserien om Elric som inleds med boken Elric of Melniboné (1972) är en mångfacetterad berättelse om makt som liknar mer den klassisk grekiska dramat än mycket annat som har skrivits senare. Kejsar Elric tillhör ett folkslag som under årtusenden har styrt de Yngre kungadömena. Under många hundra år har de egentligen inte brytt sig om vad de själva anser vara de primitiva människorna utanför Melniboné, drakarnas ö. I stället lever hovet och folket mest i ett evigt drömtillstånd där njutningar och studier av gamla esoteriska skrifter tillhör vardagen. För melnibonéerna står esoteriska studier och makten över demoner högt i kurs. De har även makten över drakarna, men det är allt svårare att väcka dem från deras sömn.

Enligt en legend har befolkningen på Drakön under tidigare generationer avsagt sig sina mänskliga känslor för att få mer magisk makt, gåvan gavs till de kaosgudar som finns utanför världens gränser. I det evighetslånga krig som förs mellan ordningens gudar och kaosfurstarna blir det en användbar gåva för deras sak. Elric är med melnibonéiska mått mätt ett missfoster, en svag albino vars beroende av livsupprätthållande droger gör honom extra känslig. Elric besitter även vad som visar sig problematiskt vara ett samvete och till skillnad från hans undersåtar är han intresserad av omvärlden.

Som kejsare är hans öde utstakat och han förbereder sig för att gifta sig med sin kusin, den vackra Cymoril. Hennes bror Yyrkoon hyser dock andra planer för framtiden. Yyrkoon som besitter alla de bästa melniboneiska egenskaperna som magikunnande, grymhet och illasinnad vishet, väntar på rätt tillfälle att ta makten över Draköns rubintron.

När ett antal pirater genom förräderi lyckas ta sig in i den labyrintiska sjöväg som leder till huvudstaden Imrryr ser han sin chans att mörda Elric. Under ett obevakat ögonblick när de melnibonéiska krigsskeppen förintar piraterna ser Yyrkoon sin chans, en försvagad och sårad Elric kastas i havet. En magiker i Elrics nivå förgås inte så lätt. Tack vare de arv av förbindelser med havskonungen Straasha räddas han. Väl tillbaka till palatset i Imrryr tar han sig an sin förrädiska kusin. Yyrkoon lyckas fly och tar med sig Cymoril.

Det är nu som Elric blir tvungen att ta till hjälp från en av kaosfurstarna, den fruktade Arioch. Arioch med kittlande titlar som ”Svärdens riddare”, ”Herre över de sju dunklen”, ”Furste över det högsta helvetet” med mera.

Fursten Arioch erbjuder sin hjälp men kräver endast en liten gentjänst: att Elric skall svära trohet till kaosfursten. Att Arioch har andra planer för Elric står tidigt klart. Att föra in ett av de två magiska svärd som funnits sedan urtiden till den mänskliga sfären blir det pris som Elric är tvungen att betala. Ett magiskt svartsvärd vid namn Stormbringer vars inneboende kraft gör det möjligt att leva på döda själar. Elric upptäcker att desto mer han använder svärdet, desto mer beroende blir han av dess krafter. Vänner som fiender blir lätt offer för det glupska svärdet. Att Arioch har lurat Elric att föra in den mäktiga artefakten står snart klart. Likt det magiska svärdet Nothung som Siegfreid hotar själva gudaskaran med, är svärdet Stormbringer ett hot även för gudomligheterna i Elrics värld.

Till skillnad från där många berättelser tar sin början (när en rätt vanlig person, ofta en ung pojke, blir utsedd av ödet att upptäcka världen och bli dess räddare eller konung) börjar Moorcock där många berättelser har sin slut. Elric är redan kejsare över ett mäktigt imperium. Resan för självförverkligande och senare död leder åt andra hållet.

Framtiden

Intresset för fantasylitteraturen är helt klart större än någonsin tidigare och har fortsatt att bli något ännu mer påtagligt, när många mer och mer lämnat den europeiska medeltiden och sett sig om efter andra tidsepoker att inspireras av. Det finns även en annan mer modern form som tangerar fantasylitteraturen, ibland kallad urban fantasy, där magi, sagoväsen och gudar finns i den vanliga moderna världen. Författare som Neil Gaiman, Clive Barker och Tim Powers arbetar ofta i denna tradition. Även fast han dog redan 1937, långt innan gränserna mellan SF, skräck och fantasygenren blev hårdare, så skulle men även kunna inkludera författaren H.P. Lovecraft i denna kategori med hans Cthulhumyt som både innehåller magi och hans fiktiva östkuststad Arkham.

De artificiella vattentäta skott som tidigare har byggts upp är mer än någonsin otydliga i dagens rika miljö av olika böcker. När författare som Brandon Sandersons (även författaren som fick avsluta Robert Jordans bokserie The Wheel of Time) bok The Alloy of Law (2011) tar läsaren med till en värld som liknar artonhundratalet i staden Elendel, en stad där både magi baserad på metaller och ånglok existerar sida vid sida, verkar vägen öppen för det mesta. Brandon Sanderson skriver att han även är beredd att tänka sig en framtid i samma värld där rymdåldern har påbörjats, något som kan bli minst sagt intressant.

När fantasygenren erövrar rymden kommer den nå en annan nivå än vad den är idag, man behöver bara beakta Star Wars popularitet. Fantasylitteraturen kan ta sig lite olika skepnader men den visar likafullt att den avförtrollningen av världen Max Weber talade om som något oundvikligt aldrig blev av. Förtrollningen antog enbart en ny skepnad.

 

Svärdssånger, myter och sagans förändring

Svärdssånger, myter och sagans förändring del 1 och 2

 

Opulens

 

Fantasyberättelser postulerar en värld med andra naturlagar än vår, således borde det vara hur enkelt som helst att skriva en. Blanda in en ung missförstådd människa, svärd, lite drakar, mäktiga onda trollkarlar, och ett antal påhittade tungvrickande namn så är väl berättelsen så gott som klar? Har du dessutom en kung eller kejsare med är det fördelaktigt för berättelsen.

Påståendena ovan som tyvärr är vanliga, visar nog mer på vilken bristfällig kunskap dessa personer har om olika litterära undergrupperingar som finns. Att fantasyn är populär utanför litteraturens värld är bara att konstatera med de stora antal filmer av varierande kvalitet och det enorma utbudet med datorspel i alla dess former. Datorspelet World of Warcraft är endast ett av de stora antal som finns idag.

Visst skrivs det många fantasyberättelser som är riktade till barn eller dagens populära målgrupp, unga vuxna, men allt är givetvis inte riktat till detta tilltänkta segment. Populariteten för exempelvis J.R.R. Tolkien kan inte enbart berott på att enbart barn eller ungdomar läste böckerna om Härskarringen utan även en hel del vuxna gör det ännu idag.

Om den äldre typen av fantasylitteratur kännetecknades av en mer svartvit beskrivning av ondskan så är dagens fantasyberättelser inte lika självklar på den punkten. En saga behöver dikotomier som ondska mot godhet, eller tvärtom, för att bli just en saga. Men, ju längre man kommer från sagans svartvita världsbild så blir allt inte lika enkelt.

De tre moderna författare som jag kommer att ta upp tillhör några av mina egna favoriter inom fantasylitteraturen. Vad de har gemensamt är att de alla är beredda på att skapa nya förutsättningar för en genre som antas vara klart definierad redan då författare som Tolkien skrev sin berättelse om härskarringen.

Den tyska sociologen Max Webers beskrivning av världens avförtrollning när moderniteten kopplar sitt grepp blir relevant även här. Det är ingen överdrift att  Tolkien hyste en stark misstro till moderniteten som han såg den. Utan att gå in en allt för djuppsykologisk diskussion går denna misstro delvis att förklara med att Tolkien som ung deltog i första världskriget som frivillig.

Tolkien tar upp en mängd intressanta tankar i sina litterära verk om det imaginära Arda och är det något som går att lyfta fram i de symboltunga böckerna om The Lord of the Rings är det den konservativa tanken om konungens helande kraft. I Midgårds förfeodala värld står människornas största imperium Gondor utan konung, landet styrs av en rikshovmästare sedan länge. Det forna storriket Gondor kan endast helas från degeneration och split om den sanna kungen återkommer från Norden. I Härskarringen gör hövdingasonen Aragorn denna resa och blir krönt till kung efter att ha besegrat halvguden Sauron med hjälp av de festglada småstadscharmiga piprökande hoberna. En ny storhetstid för Gondor gryr. Tolkien understryker även Aragorns upphöjda karaktär genom hans kunskaper om örtmagi och att han äger helande händer när han hjälper skadade.

Det är heller ingen slump att Aragorn har sitt ursprung ifrån Norden. Ondskan beskrivs oftast som svart och med ursprung österifrån, med dagens värderingar är det minst sagt intressant att läsa Tolkiens texter. Tolkiens egna konservativa katolska bakgrund spelade även roll i hur kvinnor skildras. Den enda kvinna som på något mer handgripligt sätt sätter sin prägel på historien i Härskarringen är sköldmön Éowyn. Genom dråpet på Häxmästaren av Angmar med hjälp av hoben Merry placerar hon sig bland männens hjälteskara.

Att kvinnor inte skulle kunna spela en roll i berättelser är idag inte längre möjligt, speciellt i en tid med ett antal kvinnliga fantasyförfattare som skriver för en stor publik. Författare som Ursula K.LeGuin och Mary Gentle kommer närmast i åtanke.

 


Inte enbart män

Mary Gentle har sedan debuten 1977 skrivit och tangerat nästintill alla versioner av fantasy och science fiction, inklusive ett antal superhjälteromaner. Hennes intresse för medeltida esoteriska traditioner och tidsresor framkommer i ett antal av hennes berättelser.

Gentle har i och med boken Ash- A Secret History (1999) skrivit en bok där de flesta av genrens artificiella gränser har stjälpts över ända. Som den författare hon är, är det inte heller första gången hon gör det. I sin komiska Grunts! (1992) får orcherna, de typiska förlorarna i de flesta fantasyböcker, på magisk väg tag i stridsvagnar, helikoptrar och automatkarbiner från 1900-talet som gör det enklare för deras erövringsplaner. Plötsligt är de givna förlorarna i en typisk fantasybok inte lika självklara.

Boken Ash är intressant från en något annan synvinkel: vad känner vi i själva verket till om historien så som den är skriven? Berättelsen tar sin början i en mailkonversation mellan dr Pierce Radcliff som presenterar ett antal 1400-tals manuskript för en förläggare. Texten visar sig vara en mycket kontroversiell biografi om hertigdömet Burgund och en kvinnlig legosoldat vid namn Ash som verkar under slutet av 1400-talet, närmare bestämt mellan åren 1476-77.

Den vithåriga Ash barndom präglas av att växa upp bland legosoldater och tross under senmedeltiden. Hon hör även röster som ger henne många goda råd under de strider hon upplever. Om dessa röster är av gudomligt slag eller inte är hon rätt osäker på, men de hjälper henne som vuxen och ledare för det fruktade blå lejonets kompani och deras soldatvärv i hela Europa. Genom intriger från den tyskromerska kejsaren Frederick III blir soldatkaptenen Ash bortgift med en av hans vasaller. Anledningen är att hon på så sätt enligt medeltida lag blir av med rätten till sitt eget kompani.

Samtidigt påbörjas något som liknar ett blixtkrig över stora delar av Europa av vad som verkar vara en västgotisk koloni från Kartago under ledning av konunga-kalifen. Den hemliga historien, som dr Radcliffe har upptäckt, är ett mycket elegant och välgjort avslöjande av att det sedan lång tid tillbaka funnits en visigotisk enklav i Kartago, nuvarande Tunisien, som aldrig föll. Den muslimska invasionen som skedde under 700-talet i Spanien lyckades aldrig att driva ut visigoterna helt och fullt.

Den kristendom som beskrivs i Ash värld är heller inte som den är i vår. I denna alternativhistoriska värld är det inte Jesus Kristus man dyrkar utan den Gröne Kristus. Även Judas spelar en annan roll som S:t Gaius Traditore, soldathelgonet som var stark nog att göra det han gjorde. Myter och arketyper blandas och skapar en ny helhet. Staden Kartagos kunskaper i de magiska vetenskaperna har gjort dem näst intill oövervinnliga. Bland annat har de till sitt förfogande automatiska stenrobotar, kallade Golems. Visigoterna besegrar i snabbt takt handelsrepublikerna Genua och Venedig och städerna bränns till grunden. Både edsförbundet i Schweiz och det Tyskromerska riket med kejsar Frederick III i spetsen tvingas till fred. Endast hertigdömet Burgund under Karl den djärve finns kvar att försvara Europa. Legosoldaten Ash blir Burgunds, om inte jungfru, så krigare som räddar hertigdömet från undergång.

Makt, ett ofta förekommande tema i de flesta fantasyberättelser, problematiseras något mer i boken. I en värld där få, även kungar, håller sitt ord måste hon kämpa med det hon har. Soldaten Ash som kvinna är inget helgon, men gör mer för sin grupp legosoldater än någon annan. Ash framställs trots rösterna, som en mänsklig krigare med både känsla och förnuft. När hon leder det blå lejonets kompani gör hon det med en fast hand.

Beskrivningen av de olika slagen görs med en klar blick och med en stor kännedom, strider är alltid osentimentala och med en släng av den hårda verklighet som troligen 1400-talets strider kunde ha för deltagarna. Ash kunnande som ledare gör henne även till en mycket svår motståndare.

Mary Gentles lek med formerna slutar inte här. En rad historiska personer är med bland annat Oliver de la Marche och hertig Karl den djärve.

Även narrativet med den allt mer infekterade mailkonversationen mellan dr Radcliff och en allt mer förtvivlad universitetsredaktör som irriteras över alla anomalier doktorn för in i sin text leker med formen hur för en bok är skriven. Tolkiens pseudobakgrund där han beskriver Arda mer ingående, är i ”Ash” ersatt med mail-konversationerna.

Har Mary Gentle skrivit en fantasyroman? Ja och nej. Skall jag försöka kategorisera boken är det både en science fiction-bok (med avancerade maskiner), en historisk roman (en variant av Europas medeltid) och en fantasy (där magi förekommer). Det är även en bok där man elegant lär sig mer om det stormiga 1400-talet tack vare författarens många noter i texten. Men vad boken Ash framför allt visar är att det går att genomföra en så pass intressant historia som denna utan att det blir en obegriplig helhet och som en mer vuxen berättelse fungerar den utmärkt. Om inte uttrycket vore så slitet så kan man välja att kalla det en postmodern fantasy.

 

Alien: Covenat

Opulens

Denna Alien-film utspelas några år efter den förra.

Ett stort rymdskepp fylld med kolonisatörer rör sig mot sitt tänkta slutmål runt sju år i framtiden. Efter en olycka med de stora solsegel som skeppet har upptäcker en av medarbetarna en signal från en närliggande planet, en planet som visar sig ruva på mer hemligheter än vad man först trodde. Vi som nu är sett den fem tidigare filmerna om xenomorfen vet vad som väntar. Rymdscenerna i filmen håller en hög klass, en lägre nivå hade varit en förolämpning mot de tidigare filmerna.

Frågan som många ställer sig: Är det en bra Alien-film? Helt klart en av de bättre filmerna i serien skulle jag utan att tveka säga. De två första tillhör några av de SF-klassiker som jag ofta ser om.

Alien: Covenant är en film där Ridley Scott har haft en hel del nytt och något mer avancerat att säga om det mänskliga tillståndet. Valet av rymdgudar som kreatören av mänskligheten upplevs inte lika hett idag som på 1970-talet, något Prometheus  (2012) utvecklar vidare från den första Alien-filmen.

Att Richard Wagners ringcykel spelar en avgörande roll i filmen är en godkänd blinkning till den store 1800-tals kompositören. Vilken roll som David spelar av de många gudarna låter jag vara fritt för tolkning.

Problemet som många har tagit upp är att roboten David på något skulle sätt vara ett olämplig för Alien-filmerna, något som kan låta något konstruerat under denna period av mänskligheten som vi lever i. Det är synd att många som intresserar sig för feministfrågan helt verkar ha missat att frågan om artificiell intelligens är ett ämne för framtiden, samma frågeställning som var aktuell när Alien och Blade Runner kom.

Stark AI kommer att förändra stora delar av tillvaron för mänskligheten fundamentalt, frågan är bara när den kommer att se dagens ljus: Är det om tio år eller längre? Michael Fassbender har sedan starten med ”Prometheus” gjort en i mitt tycke skicklig rolltolkning av robotarna David och den yngre Walter. Den nya filmen avslöjar även ursprungen på robotens namn, något som blir allt tydligare i filmens handling.

Personligen ser jag inget problem av evil robot-temat, något mer utvecklat i denna filmserie, som vi kan anta blir en trilogi av filmer. Att människan inte är skapelsens krona är rätt självklart om vi skall tolka Ridley Scotts välgjorda bleka framtidsvision.

Alien: Covenat
Regi: Ridley Scott
Twentieth Century Fox Film Corporation

 

Gustaf Mannerheim: Aristokrat i vadmal

Opulens

Författaren, till vardags professor i historia vid Helsingfors universitet, har med en rad andra böcker om Finlands krig bakom sig skrivit en insiktsfullt bok om huvudpersonen. Boken är en rapp och välskriven skildring om Mannerheims liv och även om gestalten Mannerheim så som han har mottagits av senare generationer.

Gustaf Mannerheims (1867-1951) liv sammanföll väl med hur den Europiska historien kom att förändras under det stormiga 1900-talet. Mannerheim var en utpräglad aristokrat och militär där hans bakgrund i den tsarryska armén, vilken han tog avsked från som generallöjtnant under revolutionen, kom att prägla hela hans gestalt till en sådan grad att privatmannens karaktären blivit omgärdad med en myriad av mytbildningar. Några av dem tar författaren upp i texten på ett både pedagogiskt och lättbegripligt sätt.

De vanliga biografiska delarna av Mannerheims livs är med: barndomen, den ryska tiden, inbördeskriget och slutligen andra världskriget och presidentskapet. Mångfacetterad, för att uttrycka sig milt, är den bild som framkommer om huvudpersonen.

Det som framför allt har blivit en stötesten för många svenska debattörer, även under Mannerheims egen levnad, har varit republiken Finlands roll och samarbete med Tyskland under perioden. Att Finland samarbetade med Tyskland och naziregimen under fortsättningskriget 1941-44 har för många varit en, speciellt för svenska akademiker med vänstersympatier, stötesten som inte riktigt har gått ihop.

Utan att göra en allt för lång historia av striderna i Finland under fortsättningskriget, hade den tyska alliansen sin grund i och med förbindelserna med Kejsartyskland under första världskriget då Finland i linje med inbördeskriget kom att ta aktiv hjälp av de tyska krigsmakten. Inbördeskriget var en av de otaliga konflikter som uppstod i Europa mellan åren 1917- 1921.

Gustaf Mannerheim som nyligen hade återvänt till Finland kom att vara motståndare till den tyska linjen. Dåtida finländska politiker kom mycket aktivt att bland annat leka med tanken om att importera en tysk prins till kung över Finland. Detta fick ett abrupt slut med stilleståndet i november 1918 då Tyskland kapitulerar för sina motståndare.

Efter inbördeskriget 1918, som avgången överbefälhavare och riks-föreståndare, tog sig Mannerheim själv an att sköta delar av förhandlingarna i Paris och lyckas på så sätt få med sig både Frankrike och Storbritannien på sin linje att Finland bör behålla sin självständighet, något som inte var självklart. Här spelade Mannerheims aristokratiska bakgrund en avgörande roll menar författaren, få inhemska politiker kunde med samma självklarhet röra sig i denna krets där förhandlingarna kom att äga rum.

Jägarrörelsen vars ursprung är de drygt 2000 frivilliga som stred på tyskarnas sida under första världskriget kom att med sin tyskvänliga inställning ha ett oproportionellt inflytande på den finska inrikes- och militära politiken fram till andra världskriget. Inte helt oväntad var flertalet av jägarna även misstänksamma mot den före detta ryska generalen Mannerheim som både då och senare under sitt liv var mer eller mindre öppet västvänligt, som bekant enteternanhängare redan under sin ryska tid, och hade få skäl för att ändra inställning.

De tyskvänliga kom att under flera år ha ett reellt inflytande på den finländska politiken. Det blev framförallt tydligt rörande vapenbrödraskapet under fortsättningskriget. Utan den tyska hjälpen hade Stalin antagligen erövrat, ockuperat och sovjetiserat Finland redan efter vinterkriget, i stort sätt samma behandling som Baltstaterna råkade ut för. Gustaf Mannerheim först som överbefälhavare, sedan marskalk, och slutligen president, kom inte utan problem att lotsa igenom vapenbrödraskapet mycket skickligt trots det allvarliga militära vågspelet man var inblandad i under fortsättningskriget, exempelvis förklarade Storbritannien krig mot Finland efter påtryckningar från Stalin men inte USA.

Att konsekvenserna av att vara såpass nära knutna till Tyskland inte var helt tydliga för många inom både regeringen och den finländska befolkningen är nog ingen underdrift. Dagens läsare har en helt annan historiskt blick och erfarenhet att utgå från. Omfattningen av tyska regeringens och krigsmaktens utrotningskrig riktad mot Stalins välde var de få under 1941 som var medvetna om, denna kunskap blev spridd till en helt annan grad efter krigets avslut 1945. Efter stilleståndet med Sovjet hösten 1944 vändes vapnen mot tyskarna och de drevs ut ur landet.

Att Gustaf Mannerheim var skeptisk till den inslagna vägen är utförligt belagt och den spökskrivna ”Minnen” som gavs ut strax efter hans död 1951 ger en sådan bild. Det är tyvärr synd att många av Mannerheims egna papper förstördes under omgångar redan innan striderna i Finland var avslutade, de hade kunnat ge en klarare bild hur det egentligen stod till.

Gustaf Mannerheim blev garant för att förhandlingarna med ryssarna och den senare krigsansvarighetsprocessen kom till stånd. Stalin var ute efter rätt fällande utslag för de finska politiker som trotsat honom och flertalet av de ledande politikerna i de förra regeringarna dömdes till fängelsestraff. Till detta kan läggas det stora krigsskadestånd och landavträdelser som republiken blev skyldig där runt 10 procent av landet förlorades. Den tidigare presidenten Risto Ryti dömdes. Den enda som klarade sig var Mannerheim, han hade fått personliga garantier att inte bli fälld. Detta kan upplevas som lite märkligt men realpolitiskt sunt av den ryska regimen. Det är i för sig inget som säger att Mannerheim inte kunde ha blivit fälld senare innan sin död 1951, Josef Stalin var inte direkt känd för att lägga fingrarna i mellan. De centraleuropeiska nationernas ledare strax innan 1950-talet fick känna av denna oförsonliga sida av den sovjetiska diktatorn.

Hur står det egentligen till med Mannerheimbilden idag? Från min horisont med karelsk- och veteranbakgrund med en morfar som stred i alla Finlands krig under andra världskriget är det förstås en odelat positiv bild av ”Marsken”. Även från delar av släkten som kommer från Österbotten är det en positiv bild man vill föra fram. För många på den vita sidan var Mannerheim räddaren. För den röda sidan var han för många den vite slaktaren på grund av hans roll som överbefälhavare till den vita armén. Hur det egentligen stod till med sanningen är märkligt nog båda sidor lika ointresserade av att ta reda på. Det finns även en spridd bild av Mannerheim i Sverige där hans svenska koppling betonas, något som han själv skulle ha funnit något märkligt i och med hans egen självbild som finne inte var något han hade problem med.

Det finns även en rysk Mannerheim där hans tsarryska hållning förs fram. Något som idag har skapat två läger där den ena betonar hans ryska roll och den andra sidan betonar hans finska och tyskvänliga roll, inte lika populär i och med mytbildningen av de stora fosterländska kriget bland ryska nationalister.

Bilden av Mannerheim har varit minst sagt delad i Finland även efter hans död och för många som har stört sig på stora män har han givetvis varit en tacksam måltavla att gyckla. Något som denna hjältegestalt tål i mina ögon då det kan vara lätt barnsliga fäktningar som många gånger har framförts. Debaclet med den afrikanske Mannerheim som gick på finländsk tv för några år sedan retade nog mest kulturkonservativa.

Andra mer plumpa försök har gjorts åren efter hans död där Mannerheims förmodade homosexuella läggning har varit en huvudattraktion, att källorna är rätt skrala när det gäller verkliga bevis har inte bekymrat nämnvärt.

Henrik Meinander skriver mycket utförligt och intressant om en av Nordens viktigaste politiska gestalter under 1900-talet. Gustaf Mannerheims livsöde är ett av de sista av de riktigt stora gestalter som dagens mer gråtrista verklighet inte riktigt har plats för. Han var en äventyrare och politiker av rang som tog den långa och svåra vägen till berömmelse.

Gustaf Mannerheim: Aristokrat i vadmal

Henrik Meinander

Lind & Co 2017

 

Finlands val 1941-1944

Sommaren 1944

 

Tidningen kulturen

 

 

Här striddes våra fäders strid

 

Om det finsk-tyska vapenbrödraskapet under andra världskriget har det skrivits en hel del om, inte helt oväntat både på finska och tyska, där frågan har stötts och blötts sedan slutet av 1940-talet.

Den amerikanske norskättade översten Henrik O. Lunde har skrivit en detaljerad och insiktsfull bok om Fortsättningskriget och Lapplandskriget, som följer den senaste forskningen. Hur kom det sig att demokratin Finland inledde ett samarbete, kallat vapenbrödraskapet, med Tyskland?

Det fanns förstås flera skäl: Huvudorsaken var föga förvånande att Finland efter Vinterkrigets nederlag hade gjort flera landavträdelser, bland annat Karelen, till Sovjet. Stalin hade efter en generande förlust lyckats besegra Finland i strid och var efter detta mycket säker på att ett fortsatt tryck på Finland var att föredra. Baltstaterna och Polen ingick redan i Stalins intressesfär: Baltstaterna under påtryckningar och halva Polen genom erövring tillhörde nu Sovjetunionen.

Finländarna under president Risto Ryti såg sig tvingade att hitta en annan lösning. Speciellt viktigt var att hitta vägar för att försörja befolkningen på runt 4 miljoner. Förhandlingar påbörjades med Tyskland vars intresse främst var de finska nickelgruvorna i norr som ansågs nödvändiga för den tyska industrin.

Tyskland och Finlands vapenbrödraskap kom i och med 1941 att hamna in i en ny fas då Operation Barbarossa blev verklighet. Slaget om östfronten kom att bli världshistoriens mest omfattade ideologiska strid som slutade med ett besegrat Tyskland och en triumfartad seger för Josef Stalin.

Tyskland sände även en stor armékår bland annat AOK Norwegen, där waffen SS-förband ingick, till norra Finland vars värde i de nästkommande årens strider var starkt begränsade. Det påpekas mycket tydligt att striderna om Murmansk kunde ha skötts ur en tysk synvinkel mycket mer effektivt från tyskt håll. Hade tyska trupper erövrat hamnen i Murmansk (där de viktiga lend and lease-transporterna landade efter bland annat brittisk hjälp, transporter där bland annat mat, stridsvagnar och flygplan fanns med) och hindrat vidare transporter till Ryssland kanske det hade gått annorlunda för de vidare striderna mot Sovjetunionen.

Förändringar i krigsläget kom som så många gånger tidigare att göra Finlands inblandning i striderna mot Sovjetunionen svår. Krigsläget 1942-43 visade tydligt vilken väg som Tyskland skulle komma att gå, något som marskalk Gustaf Mannerheim redan hyste privata åsikter om några år tidigare, trots den officiella vapenbrödraskapet. Det var ett helt klart en rejäl björnsax som finländarna såg sig fastlåsta i.

Under sommaren 1944 kom vapenbrödraskapet att i praktiken vara såpass ansträngt att man från Finlands sida förhandlade både med Tyskland och de allierande, främst Sovjet. Stalins löfte att öppna en ny sovjetisk front efter det att västalliansen gått in i Frankrike uppfylldes och röda armén kom även att ha en av sina större operationer under kriget riktad mot den finska gränsen.

Hur det gick under sommaroffensiven i Karelska näset går att läsa mer utförligt i boken ”Karelen 1944- Nordens öde avgörs” av JL och JC Lupander (recenserad i TK 18/4 2012), ett mer omfattande verk.

Tyskarna, vars båda fronter var starkt ansatta, arbetade trots allt för att hjälpa Finland i det mycket svåra militära läge de hamnat i. Krigshjälpen kom främst i form av vapen och matleveranser, det var främst nyutvecklade pansarvärnsvapen som sändes till den finska fronten. Även en flygeskader, Kulhmey, placerades längre ner i södra Finland vars hjälp man hade stor nytta av för att stabilisera den karelska fronten.

Att Finland skulle dra sig ur kriget var nog ingen nyhet för den tyska ledningen som sänder utrikesminister von Ribbentrop till Helsinki den 22 Juni och som mer eller mindre tvingar president Ryti personligen att skriva under ett allianspapper med Tyskland, något som president Gustaf Mannerheim efter den 4 augusti bryter omedelbart.

Samtidigt var förhandlingarna med Sovjet redan igång. Sommarens omfattande strider där ryssarna gjorde stora förluster vid Karelska näset mildrade i stor utsträckning Stalins senare krav. Eldupphör mellan de stridande enheterna kom 4 september (ryssarna väntade till den 5:e) och fredsfördraget undertecknades med Sovjet den 19 september.

De tyska armégrupperna i norra Finland är kvar i landet. Stalin idkar påtryckningar på den finska regeringen att så snabbt som möjligt tvinga de tyska armégrupperna att lämna landet. Detta sker relativt långsamt, regelrätta strider påbörjas under senhösten i Lappland och delar av gränsstäderna mot Sverige föröds av de tyska retirerande trupperna när de förflyttas till det ockuperade Norge. De tyska styrkorna i Norge kapitulerar 10 maj 1945, obesegrade.

I Finland var nu ca. 422 000 hemlösa då Karelen ånyo blev ryskt, till detta kan läggas till de tio tusentals i norra Finland som förlorade sina hem.

Återigen kan man ställa sig frågan varför republiken Finland går med i ett vapenbrödraskap med Tyskland? Författaren är rätt tydlig i sin framställning och det framkommer i boken att Tyskland borde hållit Finland i stramare tyglar. Från finländskt håll har man hela tiden haft en klarare, kanske inte korrekt, bild av vapenbrödraskapet: Att hämnas vinterkrigets förlust mot arvfienden Ryssland var för många i regerings- och militära kretsar rätt givet. Att några ville gå längre och utöka det finska territorierna fanns även med i bilden (Frändefolkskrigen 1918-22 var inte helt bortglömda), något som i praktiken blev svårt på grund av Finlands lilla befolkning där ca femton procent redan var mobiliserade.

Gustaf Mannerheims egna manövrer som statsman kan man hysa olika åsikter om, hans egna publicerade memoarer har en hel del luckor som går att räta ut genom andra källor. Självklart var han inte ärlig i det förlopp som skedde. Till marskalk Mannerheims – senare president- försvar kan sägas att han såg till att hålla Finlands intressen främst och på ett statsmannamässigt men föga ärofullt sett manövrerade landet ut ur kriget.

Problemen har uppstått senare efter kriget när man från officiellt håll sett till att mycket lite funnits nedtecknat för eftervärlden hur vapenbrödraskapet uppstått och frodats, något som har gjort det lättare att spekulera både åt det ena och det andra hållet.

Att Finland genom vapenbrödraskapet fick betala ett högt pris i förluster av människoliv och landavträdelser räddade landet på lång sikt att bli sovjetrepublik. Gårdagens strider är fortfarande inte helt utkämpade kan man lätt konstatera.

Att författaren väljer något diplomatiskt att kalla Sovjets annektering av bland annat baltstaterna för ”beklagligt att den ryska rädslan ledde till ockupation och förtryck…” kan för en utomstående verka lite väl magstarkt. Trots allt var de dessa beklagliga misstag som blev startskottet på decennier av förtryck och polisstatsvälde över regionen vars omfattning stod klart efter murens fall.

Trots denna invändning är texten både djuplodande och intressant som ger en svensk publik en något klarare bild av Finlands agerande under andra världskriget.

 

 

Henrik O. Lunde

Finlands val 1941-1944- samarbetet med Hitler-Tyskland

Fischer & Co