Retorikern, advokaten och politikern Marcus Tullius Cicero, som mördades på order av Marcus Antonius år 43 före vår tidräkning, är för eftervärlden mest känd för sina brev och tal.
Några av talen har gått till historien, bland annat det som riktades till upprorsledaren Catilina och som under en period kom att hota staden Rom.
Catilina är troligtvis inte lika känd idag, utanför latinstudierna. Hans herostratiska ryktbarhet blev en symbol för den oregerliga delen av den romerska republiken. Det kom att bli en av republikens stora personligheter, Cicero, som kom att sätta käppar i hjulet på Catilinas härjningar. Hur det gick senare för den romerska republiken känner nog de flesta läsare till.
Catilinas personlighet har skildrats av flera antika skriftställare och även efter Ciceros levnad. Författaren och historikern Appianus skildrar upprorsledaren Catilina, vars gräsliga brott hade gjort upprorsledaren ökänd. Catilina anklagades för att mördat sin egen bror, och även mördat två av sina svågrar. Flera andra anklagelseakter av mindre smickrande brott kan läggas till hans många synder.
Catilina hade varit allierad med diktatorn Sulla och senare blivit ståthållare i provinsen Africa. Enligt flera källor hävdades det även att han haft ett förhållande med en av Vestalerna, något som brukade leda till dödsstraff för båda parter. Vestalerna var sex till antal och var väktare av den heliga elden som alltid skulle brinna i gudinnans Vestas tempel, de skulle även vara jungfrur under sina verksamma år.
När Catilina även föreslog en jordutdelning till fattiga, populärt bland folket men inte lika populärt i senaten och något som även en ung Julius Caesar kom att gilla, blev han fiende till många inom stadens Roms etablissemang.
Slutet för kom snabbt för Catilina, när han bestämde sig med sina många allierade för att störta senaten och i värsta fall mörda sina motståndare. Detta uppror avslöjades och hans fick fly Rom. En strid utkämpades vid Pistoria (nuvarnade Pistoia) där hans allierade nedgjordes och Catilina stupade i spetsen för sina män.
Läser man Ciceros tal, sju till antal i boken, framkommer bilden av Catilina som en oerhört depraverad man även i romerska mått mätt. Det är rätt imponerande med tanke på hur den romerska levnadskonsten under kejsarstyret utvecklades till. För moralisten Cicero framstår Catilina som en korrupt man i en korrupt tid.
Den romerska republiken så idealiserad under den sentida kejsarperioden av flera mer konservativa tänkare, var på många plan vare sig fredlig eller särskilt stabil. Staden Rom hade under många perioder sedan grundandet skakats av både uppror och stridigheter, några av de kritiska perioderna var förstås striderna mot stadsstaten Karthago i tre krig och Spartacus-slavuppror, som låg i närtid.
Det gamla romerska dygderna som ofta framfördes, var inte alltid något som efterlevdes. Catilina kom från en relativt inflytelserik släkt, och kom tidigt att stöta sig med vad han ansåg vara uppkomlingen Cicero. Cicero som genom hårt offentligt arbete hade gjort sig en karriär som advokat och senare senator var en self-made man. Inte alltid populärt i sin samtid. Pliktkänsla och dygdigt leverne var vad han i alla fall själv premierade, Catilina var snarare motsatsen.
I Catilina fick Cicero en ordentlig fiende och gestalt att bygga retoriska tal runt, att det blev en annan senator och krigsledare som skulle krossa republiken Rom och istället ersätta den med kejsardömet hade han nog inte räknat med. Denne man var Julius Caesar.
Boken om ”Catilina” är en klassiker som bör läsas av varje person seriöst intresserad av den antika romerska historien. Översättaren Alexander André, klassisk filolog, har gjort ett utmärkt arbete med översättningen av flera kända romerska historiker om Catilina och hans tid.
Catilina
Sallustius, Cicero, Appianus m fl
Översättning: Alexander André
Bokförlaget Augusti 2022
230.s
Mappamundia 